Vad är det som präglar en människas liv? Det är inte så lätt att säga men i Birgitta Gunnessons fall finns det en tydlig röd tråd: verkstadskoncernen Sandvik.

När hon föddes i brukssamhället Sandviken den 22 mars 1950 var hon ett av många, många barn på orten med föräldrar som arbetade på det som då fortfarande hette Sandvikens Jernverks AB. Birgittas pappa var ingenjör och när hon var 14 år fick han ett erbjudande om en tjänst på företagets anläggning i New Jersey. Hela familjen flyttade med till USA.

– Där gick jag på high school. Det var precis som på bio med gänget som ville bli cheerleaders och alltihop, säger Birgitta.

Med sig hem till Sandviken efter fyra år hade hon en flytande engelska, som hon har haft mycket glädje och nytta av i livet. Och ett litet gossebarn, Derek.

– Jag bodde fortfarande hemma men var ju tvungen att försörja oss på något sätt, så jag gick en sekreterarutbildning och direkt efter den fick jag arbete på Sandvik.

Birgitta och Dereks pappa gifte sig och bodde tillsammans i både Sverige och så småningom USA men förhållandet sprack och Birgitta och Derek kom än en gång hem till Sandviken och sekreterarjobbet. Det var på en firmafest 1978 som hon fick upp ögonen för en nyanställd ingenjör, Erling Gunnesson från halländska Stråvalla.

Det gick som det plägar. Två år senare gifte sig Birgitta och Erling och strax föddes Johan.

– Sen kom de på löpande band! skrattar Birgitta.

De som kom var två små tjejer, Lisa och Emma, och när Emma var bara knappt ett halvår var det Erlings tur att få erbjudande om arbete på anläggningen i New Jersey. För tredje gången i sitt liv gjorde Birgitta en flytt över Atlanten.

– Jag blev en medflyttande hustru. Det gjorde att jag kunde vara hemma med barnen och det var som en gåva från ovan, säger Birgitta.

Det var i USA hon upptäckte glädjen med ett aktivt föreningsliv.

I USA flyttar människor runt mycket och vattenverket meddelar föreningen Newcomers var det flyttar in nytt folk och så bjuds man in till en årlig välkomstfest. Sedan pusslar de ihop nyinflyttade med barn i samma ålder och med liknande intressen. Det finns syföreningar, bokklubbar, lekgrupper för familjer med barn i samma ålder…

– Tack vare Newcomers kom jag in i samhället med en gång.

Tredje USA-vändan varade i fem år innan Erling fick erbjudande om ett nytt chefsjobb i koncernen. Den här gången i Danmark. För att barnen inte skulle utsättas för fler språkbyten valde familjen att bosätta sig på den svenska sidan om sundet, i Höganäs.

Där fanns inga Newcomers, där fanns bara kusiner som redan var upptagna med att umgås med varandra. Det var i alla fall så Birgitta kände det. Att gå hemma utan vänner att träffa på dagarna var inte roligt men en ny chans uppenbarade sig. Eftersom Birgitta blivit förälder så tidigt hade hon ingen gymnasiekompetens. Nu började hon på Komvux och tog igen vad hon missat.

– Efter studenten fick jag arbete som vd-sekreterare på ett företag i Helsingborg. Komvux är en jättebra institution, som ger människor en andra chans. Den hoppas jag att de aldrig lägger ner! säger Birgitta.

När Sandvik ännu en gång kom med ett förslag om nytt utlandsjobb för Erling tänkte Birgitta att nej, nu fick det räcka med flyttar för familjen. Men hon följde i alla fall med till Madrid för att titta hur det verkade. Där var hur fint som helst! När hon och maken presenterade idén för barnen ropade de ”Jippee!” så snart gick flyttlasset igen.

Redan i Höganäs hade barnen börjat rida och i Spanien blev deras och Birgittas intresse en inkörsport till vänner och arbete. Birgitta började leda turridningar och arbeta som ridinstruktör. Eleverna var av alla tänkbara sorter från den övermodige, svenske ambassadören till små spanska femåringar.

– Femåringarna skulle med ut på turer på små shettisar. På ena sidan hade jag två shettisar och på andra sidan tre och så satt jag där i mitten på min häst med alla grimskaften i handen. Barnen kom ofta direkt till ridningen efter en lång dag på dagis så de brukade somna i sadeln så att jag fick stötta upp dem och väcka dem, berättar Birgitta.

Hon var ofta orolig över säkerheten.

– Jag tyckte inte om det men det ingick i jobbet. Som tur var inträffade inte mer än en olycka på alla år. I Sverige hade det aldrig fått gå till på det viset.

Under de sju åren i Spanien kretsade det mesta runt hästarna. Döttrarna Lisa och Emma tävlade i allt från fälttävlan till hoppning. Först på B-ponny, sedan på C- och D-ponny. Eddie, som går i hagen utanför gården Åkraberg i Stråvalla, har faktiskt hängt med ända sedan den tiden och tvärs över Europa.

För hem kom ju familjen till slut, 2001. Hem till Sandviken, där Birgitta blev sekreterare åt den nytillträdande vd:n för en av Sandviks divisioner och en drivande kraft i ortens ridklubb.

– Storvik Ovansjö ridklubb utanför Sandviken blev vår lycka! Det var inte lätt för Emma att flytta till en liten stad där alla kände alla. Hästarna var räddningen och jag var snart ”Biggan” med alla på klubben, säger Birgitta.

Biggan – samt sekreterare, ledamot i tävlingskommittén och hemsidesansvarig.

Nu är barnen utflugna och för fem år sedan flyttade paret Gunnesson till Erlings föräldrahem, där Birgitta har startat en småskalig hästuppfödning. Just nu bor det sex hästar i stallet: förutom gamle Eddie avelsstona Candy och Zambezi (som båda är svenska halvblod), Dartmoorestoet Abigail och två föl.

De senaste åren har Birgitta varit ordförande i Varbergs Ridklubb men när detta trycks har årsmötet varit och då ska klubben enligt planerna ha fått en ny ordförande. Birgitta tycker att det har blivit dags att trappa ner lite på engagemanget. Fast samtidigt har hon fått en förfrågan om att bli styrelseledamot i Hallands Ridsportförbund och har svårt att säga nej.

– Det är nog åren i USA som har format mig. Det är självklart att ställa upp när man får frågan, säger hon.