Det var en av Varbergs inflytelserika köpmän som ondgjorde sig över HN:s sätt att göra reklam för sig. Men inte nog med detta påhopp. Affärsmännen i stan uppmanades dessutom till bojkott mot annonsering i HN. Dock fanns det en som tog tidningens parti och annonserade varje vecka. Det var Fritiof Nilsson, firma Linnéa Nilsson, en för den tiden stor dam- och herrekipering som låg i Bokias nuvarande lokaler. Eftersom HN:s upplaga ökade stadigt på landsbygden, fick Fritiof också många kunder därifrån. Det började övriga köpmän förstå, varpå en delegation uppvaktade Blixt med frågan om de fick annonsera i Hallands Nyheter. ”Det har vi aldrig förbjudit er, ni är välkomna” var Blixts svar i vilket det kanske också låg lite av triumf i rösten.

Med- och motgångarna kom Blixt att dela med Ebert Wadstén som kom direkt från realskolan till HN. Han blev HN trogen som reporter i över femtio år. När nu isen var bruten behövde expeditionen bemannas och den som tog hand om kunderna och bokföringen var Götha Nilsson-Lindvall som också blev HN trogen i många år.

1947 flyttade HN till Gerhard Larssons fastighet i hörnet Östra Långgatan-Torggatan. Mitt rum låg åt den kullerstensatta gården där i svunnen tid hästekipagen stått parkerade. I rummet intill satt den då unge journalisten Ulf Nilsson som blev en kändis inom tidningsvärlden med bland annat tjugo år som Expressens korrespondent i New York. På exeditionen arbetade under några år Karin Andersson från Bossgården i Derome, som också hon blev en kändis genom att bli utnämnd till invandrarminister i Fälldinregeringen på 70-talet. När jag efter sju år i Småland återkom till HN 1960 fick jag samma rum som tidigare. Då hade redaktionen utökats med nya medarbetare och utrymmena fördubblats genom förvärv av lokalerna mot Torggatan samt delar av övervåningen.