Vi går mot allhelgonahelg. En tid för tankar och för minnen, som kan kännas fysiskt smärtsamma, men också en tid då ljusen tänds på kyrkogårdarna och jagar mörkret på flykten.

Av tradition går vi denna helg till Skogskyrkogården i Falkenberg, en utomordentligt välskött och vacker oas med tusentals ljus, blommor, grönska och ett rikt fågelliv. Högt på en tall sitter en tvåvåningsholk med kors på taket, en fåglarnas domkyrka, som Lennart Johansson vid kyrkogårdsförvaltningen lät bygga i vintras och har haft hyresgäster redan första säsongen.

Fågelfamiljen bör ha varit en art med anknytning till platsen. Gravand, kanske? Eller pilgrimsfalk? Måhända en kyrktupp? Förlåt, gissningarna var inte särskilt lustiga.

Vi hade nyligen urnsättning på Skogskyrkogården. En av de anställda, Tommy Angel, överlämnade urnan och höll sig sedan i bakgrunden, diskret och värdigt, prydligt klädd i kostym. Han såg till att klockan ringde ett sista farväl till en 94-åring, som haft sin stund på jorden.

Hur annorlunda var inte detta mot det vi upplevde på en kyrkogård i Stockholm, då en urna skulle sättas ner i närheten av graven där vi placerade blommor. En äldre dam kom med urnan i en plastkasse och lämnade den till en kyrkogårdsanställd i blåställ. Ingen klockringning, ingen värdighet. Vi kände olust.

För många år sedan gjorde jag reportage från en annan av Stockholms kyrkogårdar, där begravningarna skedde enligt löpande-band-principen. Blommorna från båren lades inte ut till påseende, utan lämpades direkt ner i en container under ceremonirummet. Sedan raskt in med nästa kista, nya blommor och andra sörjande, som väntat i ett sidorum. Medan akten pågick fylldes ett annat sidorum med nya sörjande.

Stress i livet, stress under den sista färden. Sansa dig, människa, ta dig tid att se mot ljuset, så du får skuggorna bakom dig.