För oss var besöket på gården en av sommarens höjdpunkter. Gården är varsamt restaurerad. Man besöker inte enbart ett lantställe med en ljuvlig, U-formad inre gård, utan kommer samtidigt väldigt nära hennes glamorösa och inkomstbringande liv i rampljuset. Birgit Nilsson och hennes föräldrar är borta, men känns ändå påtagligt närvarande.

Sakkunniga guider lotsar oss genom bostadshuset. Ladan har byggts om till utställningshall, hönshuset har blivit filmsal och ladugården förvandlats till café, där man njuter kaffet i kornas bås och kalvarnas kättar. Bindslen och foderrännor har bevarats. Allt är format med varsamma händer och känsla för hur det en gång var.

Birgit var hemmadotter till sitt 23:e år. Hon avskydde att gallra betor, men älskade bruna bönor. Pappa Nils, som tyckte bättre om Edvard Persson än om opera, ville naturligtvis att deras enda barn skulle stanna hemma och överta släktgården. När hon flyttade till Stockholm gick han ut på ängarna i stället för att säga adjö och önska lycka till. Som reskassa fick hon en slant av mamma Justina, som strax innan fått kassaförstärkning i form av ett mindre arv. Förmågan att sjunga höga C var ett annat arv från modern.

I detta sammanhang erinrade jag mig en intervju med en kvinnlig forskare i ämnet myggmedel. Hon berättade att höga C ligger på samma frekvens som surret från en mygghona, och att den som sjunger i sådan tonart kan dra till sig de mygghanar som finns i omgivningen.

Hemkommen ställde jag mig på gräsmattan och skrek som den värste gastronom. Tonläget var högt, men fanns inte i tonförrådet hos någon nu känd skala. Myggorna flydde i oordnad panik. De följande veckorna märktes i kvarteret en ökad aktivitet på byggfronten. Påfallande många monterade in ljudisolerande treglasfönster, men det kunde ju ha med Rot-avdraget att göra, vad vet jag.