Om man godtar tanken att artens fortplantning är meningen med livet så måste man jobba. Säg den person av motsatt kön som vill skaffa barn med en person som inte bidrar till familjens försörjning. Aha, men då är vi ju tillbaka på ruta ett. Jobb är inte slöseri med tid, dagdriveri blir det, eftersom man då inte kan uppfylla livets mening. Men samtidigt känns dagarna på margarinfabriken sällan meningsfulla. Och är det rent av slöseri med tid att fortplanta sig? Särskilt följderna av det, vård av barn i resten av livet.

Det är sällan lätt att vara människa. Inte att vara av någon annan art heller, kan man misstänka.

Därför får man kanske anta att det minsta slöseriet med tid vore att inte bli född. Dock är det lätt att hitta motsättningar även i ett sådant resonemang, då det i förkommande fall av oföddhet inte föreligger någon tid alls att slösa bort.

I en berömd trilogi, bestående av fem(!) böcker, av en författare som slösade bort en stor del av sin talang genom att dö i förtid, kan man läsa att meningen med livet är 42. Att förklara varför skulle kräva för många kåserier. Författaren själv, Douglas Adams, förklarar varför han valde just talet 42: ”Svaret är enkelt. Det var ett skämt. Det skulle vara ett nummer, ett vanligt oansenligt nummer och jag valde ett. Jag satt vid mitt skrivbord, tittade ut i trädgården och tänkte 42 får duga. Punkt.”

Ett kvalificerat nonsens och slöseri med läsarnas tid alltså, om man ska vara stingslig. Men kanske Adams ändå hade fattat meningen med livet, universum och allting. Han böcker är mycket roande och har man roligt slösar man inte med tiden. Se där, äntligen en insikt i vad allt handlar om.

Efter all den bortslösade tid det tog att läsa denna smörja finns det bara ett sätt att be eventuella läsare om ursäkt: Att från Douglas Adams författarskap låna orden i guds sista budskap till mänskligheten:

Ursäkta olägenheten.