En ”badbalja” har jubilerat
Nog var 1925 ett händelserikt årtal för Varbergs kommun alltid och i år avlöser det ena jubileet det andra.
Relaterat
Varberg var tidigt ute med att anlägga sitt första varmbadhus. Detta kom att ligga ungefär mellan nuvarande Tullhuset och Kallbadhuset och byggåret var 1823. Men 1866 hade detta tjänat ut och ersatts med ett nytt med placering i närheten av det gamla. Och i år är det 85 år sedan vårt nuvarande varmbadhus stod färdigt, vilket vid invigningen sades vara Skandinaviens modernaste.
När invigningen av detta tredje varmbadhus ägde rum den 30 maj 1925 hade bygget föregåtts av livliga diskussioner i stadsfullmäktige. Det var främst kostnaderna som skenat i höjden och som ventilerades. Bygget var kostnadsberäknat till 300 000 kronor, men gång efter annan äskades ytterligare anslag och slutnotan hamnade på 380 000 kronor.
Men nog har vi väl fått ett fint badhus för dessa pengar! Invigningen, som förrättades av landshövding greve Axel Mörner, var förlagd till den vackra simhallen som var smyckad med blommor och svenska flaggor. Ett hundratal inbjudna och andra intresserade deltog i ceremonin.
I annons i Varbergsposten uppmanades att så många som möjligt borde deltaga i den efterföljande middagen i Societetsrestaurangen, där den nye källarmästaren, Gust. Carlsson, engagerat ”Skaraborgarna” för att förhöja stämningen. Teckningslista fanns utlagd i Lundgrens Bokhandel. Kostnaden för middagen var 8 kronor; med vin till damen var priset 11 kronor medan mannen fick betala 13 kronor för sprit, för hur många centiliter uppgavs dock inte. Sedan Varbergs Musiksällskap under ledning av Axel Österberg framfört några sångnummer tog badortsstyrelsens ordförande, rådman Oskar Melin, till orda varvid han bland annat yttrade: ”Varberg har som badort förnäma och gamla anor”. Hävdatecknaren Saxo Grammaticus uppger sålunda, att slaget vid Nissan 1062 den danske hövdingen Skjalm Hvide svårt skadad blev landsatt här för att återvinna hälsa och krafter. Under de därefter följande århundraden var Varberg som badort förvisso berömt, men historieskrivarna sysselsatta sig icke därmed utan uteslutande skrev om Varberg såsom den av brand, skövling och allsköns olyckor hårt drabbade staden”.







