Tidigt i höstas satte vi oss att titta på första avsnittet av TV 4:s Dansfeber. Vi såg Morgan Alling i åtsittande svart trikå jönsa sig och med råge passera botten för vad som kan kallas humor. Nästa tävlande var Pia Johansson, som skulle föreställa man och hade med sig morötter och andra avlånga attribut för att markera sitt dansanta könsbyte. Där fick det räcka för vår del.

Debattören Jan Myrdal skrev en gång en bok, i vilken han beskyllde föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal för att ha satsat mera på sina karriärer än på honom som barn. Boken sålde bra, Myrdal tjänade kosing och andra kändisar fick vittring på lättförtjänta pengar. Raden av tyck-synd-om-mig-författare växte sig snabbt allt längre. Alling, Jessica Andersson och Elisabeth Höglund är några av de senaste, som på boksidorna hänger ut supiga föräldrar, elaka lärare och mobbande kolleger. Alla får gråta ut i tv-kanaler, i skymningspressen och hos Lotta Bromée i P 4. Sammantaget bjuds de på gratisreklam värd miljoner.

Det primära målet med snyftandet är naturligtvis inte att folk skall tycka synd om dem, utan att tjäna pengar.  

Svenska filmer, underhållningsprogram och revyer har gjort mig ganska härdad vad gäller svärord och snaskigheter, men det finns gränser. Till och med i något så folkligt som Dansbandskampen lyckades programledaren hitta en ”hängpung” .

Språket utarmas. Ofta är det fråga om sekunder innan ett första jävlar eller faen slinker ut. Det som förr var bra är numera sjukt, grymt eller ball, typ liksom.

Nyligen tittade vi på ett avsnitt av Robinson i TV 4. Ur rutan haglade

67 svärord. Hos många når ordförrådet inte över stövelskaften.

I Falkenberg har vi under hösten njutit av två förstklassiga föreställningar, den första Shine On med bland andra Hans Schakonat i ensemblen, den andra musikalen Side show med Kålle Gunnarsson som regissör. Sex timmars underhållning utan ett enda svärord eller könsord. Härligt!

 Men tror ni detta var något som lockade de stora drakarnas recensenter? Med något undantag: Nej!