Löpsedlarna är svarta som om kriget brutit ut. Man läser och ser framför sig en natt med ylande snöstorm och förlamande kyla, men vaknar nästa morgon till en dag med torra vägbanor, fint promenadväder och ett ynka lager pudersnö i skogskanten.

I kvällspressen kan 10 minusgrader förvandlas till KÖLDCHOCK eller REKORDKYLA, några försenade tåg till TRAFIKKAOS och en normal höststorm dra fram som en ORKAN genom spalterna.

SMHI:s sommar vill nog meteorologerna glömma. De spådde sol, men sådde regn, de siade om somriga bad men skördade rusk. Vädret var mera strilande än strålande, när de hade lovat tvärtom. Vi fick lära oss att lågtryck kommer i klumpar, och att de är svåra att förutspå när de vandrar ändelångs i stället för att gena på tvärs över riket. Vill man ordvitsa om eländet kan man säga att prognoserna var rätt väderlösa.

Jag är kommen till de åren, när jag mot bättre förstånd påstår att spådomarna var bättre förr, då gubbarna kände av sin portvinstå när ovädren nalkades och antalet prickar på en abborrfena avslöjade vädret ett halvår framåt. Min salig far kunde kommentera en purpurröd solnedgång med orden ”i morgon blir det regn”. Och så blev det.

För många år sedan gjorde jag reportage hos den rikskände väderspåmannen Enok Sarri i Nikkaluokta. Där kunde man tala om köldchock. Minus 35, gnistrande norrsken över Kebnekaise och varma nybakade munkar, som fru Sarri serverade till kaffet. Oförglömligt.

Jag minns när jag ringde honom och bokade tid för intervju:

– Du är välkommen. Ta gärna med dig en back Norrländskt Guldöl , sa han, väl medveten om att reportern från den svenska södern inte skulle ha fräckheten att kräva betalning för den medhavda brygden.

Makarna Sarri var klädda i samedräkter. Deras ansikten var väderbitna; årens gång och bistra vintrar hade ristat fåror i dem. De var naturnära och äkta, och samtalet gav mig nya perspektiv på livet.

Och som Enok Sarri hade spått, så blev sommarvädret.