Men för mig och några tusen andra är årsboken Hallandsbygd en fullriggare på höstens bokflod. Årets utgåva, den 52:a, fyller 256 läsvärda sidor, 67 av dem ägnas åt lokal dans- och nöjeshistoria.

Boken tar oss med till Skällinge, där Margareta Persson lärde sig dansa på vägen, till Vessige, där hästarna skrämdes av dansen på bron, till zigenardans i Krogsered, dansbanorna vid Hjärtaredssjön, i Gödestad och Ås. Alla bär de på minnen, alla har de varit upphov till lösa och fasta förbindelser, alla är de nedlagda sedan länge.

Minns ni dansfotograferna, som tog bilder á 2 kronor stycket på dansande par? Här träder de fram. Och hur många visste att dragspelet också kallades piglock och syndaskrynkle?

En visa med nio verser skrevs om dansen i Vålabacken i Värö; den var inspirerad av Gustaf Frödings ”Dans bort i vägen” och sjungs på samma melodi. Betydligt mera känd är Tvååkersvisan, en nidvisa författad av Falkenbergs revymakare Arne Pärson. Den ”tillägnades” kyrkoherde Gustaf Grände och sjöngs in på stenkaka av Harry Brandelius. Den hade hamnat på topplistorna, om sådana funnits på 1940-talet.

Karl-Olof Andersson skriver i årsboken om den kontroversielle herden, som hade ett gott syfte när han ställde sig på Bergsäters dansbana och kritiserade den växande nöjesindustrin. Någon danshatare var han inte: det ryktet präglades av nidvisan och gjorde honom misskänd för lång tid framåt.

I artikeln nämner Karl-Olof dansbanan Björkedal i Himle. Namnet väcker minnen. När vi kom till Himle med tåg fick vi hänga på fiket i dryga timman innan biljettluckan vid Björkedal öppnades. En gång hoppade vi som omväxling av tåget i Tvååker och promenerade till Himle. Det fick vi ångra. Det var varmt och vi hade inte hunnit ur Tvååkers samhälle innan håroljan började rinna utför kinderna, där den blandades med dammet från grusvägen.

När vi nådde Björkedal såg ansiktet ut som nollans sandpapper. Jag luktade spillolja och hade nobbats direkt om jag bjudit upp.

Kvällen var förstörd och jag tog första tåget söderut till Långås.