Jag började lite försynt med en vers i tiden:

Kungen på pass uti älgskogen,

ville ej svara på frågor om älskogen,

man ska vara sin Hulda trogen,

och inte hänga med brudar på kro…

Nu svartnade dataskärmen första gången. Hustrun, som tjyvläst över axeln, fick ett majestätiskt utbrott och ryckte ut sladden:

– Sicket trams. Låt kungen va’ ifred!

Efter lång omstart tänkte jag hylla Mårten Gås; vi brukar av tradition knapra på hans gyllenbruna skrov, och det kunde ju vara värt några rader. Tyckte jag.

O yes,

ljuvliga gäss!

Mårten hämtas ur sitt bås,

vi frossar på hans krås,

i konjaksspetsad sås,

bäst är det högra låret,

lycklig den som f…

Så var det dags igen. Datorn gav upp. Mörklagd. Okänd orsak. Hur ska man kunna producera litterära storverk när censuren ingriper innan man hunnit till punkt?

Hilmer ringde. Han kändes som en förlossare i trångmål. Hans gnälliga röst fortplantade sig till varje vrå av huset när han berättade att han träffat en ornitolog (fast han kallade honom för ”en sôdden där som glor pau fular”.

– De’ va’  en utrolig mänska, sa Hilmer. Han sa´ att fular pinkar när dai flyer…!

– Men min käre Hilmer, vad är det du säger. Detta har du missuppfattat. Det är det vita i fågelbajset som är pink, det är teminstingen vad jag fått lära mig!

– Jaha, du sier de, men nu huar´tu fail. Har’tu allri hört talas om att lärkan slôr en drill i skyn?

Så berättade han att Tilda besökt apoteket för att köpa hostmedicin och frågat personalen om hon skulle hosta lite, så de kunde höra vilken sort hon behövde.  På detta hördes ett knaster, sedan ingenting utom en talande tystnad. I andra änden av sladden gnällde Hilmer för döva öron, dator och telefon var stendöda, vi var isolerade från världen.  Någon gång i framtiden skall jag väcka datorn och skriva fler poetiska rim. Men någon rim och reson kan du nog inte vänta dig.