De stora högarna med fågelmat i affärerna vittnar om att det är fler än jag som ser till att Sveriges småfåglar har att brottas med överviktsproblem. Mer än en gång har jag funderat över varför många blir som curlande skyddsänglar så fort talgoxar, blåmesar och deras kompisar visar sig.

Möjligtvis har storleken på de bevingade vännerna avgörande betydelse men det kan inte vara hela förklaringen. En mus har ungefär samma storlek som en talgoxe och borde framkalla mina bästa sidor men det gör den inte. Kommer en mus in i huset blir jag skoningslös och gillrar dödsbringande fällor. Det finns bara en väg ut ur huset för musen och det är med nosen i vädret. En talgoxe som kommer in i huset får en annorlunda behandling. Jag talar lugnande till den och öppnar alla fönster på vid gavel så att den kan ta sig ut utan att kröka en fjäder på sin kropp.

Det kan vara så att fåglarna bemästrar telepatisk hypnos. Trots att jag har annat att göra så sitter jag som förhäxad på köksstolen och stirrar på dem när de kivas, flaxar, äter och går på toa. Till mitt försvar vill jag poängtera att ibland inträffar sensationer vid vårt fågelbord. Det dyker upp för vetenskapen helt okända fågelarter. Hur jag än slår i mina fågelböcker kan jag inte hitta någon pippi som liknar den vid fågelbordet. Tyvärr kan jag inte upplysa vetenskapen om det exakta utseendet på de nya arterna eftersom de oftast bara sitter still i någon sekund. Dessutom har vissa fräckheten att endast visa upp de undre stjärtfjädrarna för mig och ur den vinkeln brukar inte fågelböckerna visa upp våra bevingade vänner.

Mina funderingar kring varför jag och andra är så måna om våra fåglar kanske aldrig får ett svar. Men jag ska prova och fråga nötväckan Göte nästa gång jag fyller på solrosfrön.