Dottern skulle ha prov på Kinas äldre historia. Dagen efter. Hoppsan.

Historieboken är inte skriven för barn. För provet behövde dottern, 12, förstå vad byråkrati är. Boken beskrev det som ”en avancerat strukturerad arbetsorganisation, ofta inom statlig verksamhet, med många beslutsnivåer”.

Fast man vet så mycket mera om hur barn lär sig genom nyfikenhet och lek, verkar skolsystemen överlag gå emot det för närvarande. Vuxenvärlden kan liksom inte hejda sig. Barnen måste lära så mycket för att ha en chans när de blir vuxna heter det. Man vill vara säker på att barnen lärt sig, så det tas prov och jämförs, sätts betyg och skapas normalkurvor, för att inte tala om förväntningar och stress.

Jag måste varit sjuk den dagen vi läste om gamla Kina. Att statlig förvaltning började med Han-dynastin var nytt för mig. De hade upptäckt att alla aristokrater inte var lika lämpade för förvaltning så man skapade ett standardprov för att hitta de mera lämpade. Tang-dynastin införde regelbundna provuttagningar, Song-dynastin lät fler samhällsklasser delta och tjänstemännen har följt människan sen dess. Det är inte därför jag är arg.

Dottern ville klara provet, och jag ville hjälpa henne. Istället för själsstillande pyntning fick jag sätta mig ner och förklara stora krångliga ord och komplicerade begrepp. Jag borde klagat på boken; över att läraren skickar hem en lista över vad som kommer på provet, för då drar barnen slutsatsen att sånt som inte står på listan behöver man inte bry sig om. Framför allt borde jag klagat över proven, där det enda som testas är förmågan att kunna upprepa gallimattias som ”avancerat strukturerad” utan att kunna förklara vad det betyder.

Att kolla att alla nått en basnivå är en sak. Det är det nervösa standardtestandet med sina inbyggda begränsningar som vid det här laget borde vara passé. För barnens skull, våga testa att inte standardtesta. Se hur det gick för Tang och Song: Korruption och förfall! Och Han-dynastin har väl ingen hört av på de sista 1000 åren?