Riktigt små barn, som ifrågasätter allting, undrade varför tomten luktade häst och drack starkvinsglögg med sugrör, när han precis hade sagt att han åkte släde efter renen Rudolf och brukade bälga i sig hiskliga mängder must och annat promillelöst slabb. De fick inte ihop det.

Varje år hade polisen julfest för sina barn. Min värderade granne, bovarnas skräck Ingvar Johansson, frågade om jag kunde tomta. Jo, sa jag, det går för sig, på villkor att jag slipper bli avslöjad. Så skedde.

Efter festen vandrade jag genom stadens gator till järnvägsstationen i Falkenberg, dit jag ankom strax före kvällståget Köpenhamn-Oslo.

Allt samtal upphörde när jag klampade genom väntsalen och ut på perrongen. I handen höll jag en kruka, som hustrun fyllt med pepparkakor och slickepinnar.

Många skulle hem och fira jul. Perrongen var välfylld. Tåget anlände punktligt (så skedde på den tiden) och nu inträffade något märkligt, som visar att vi har barnasinnet kvar och att tron på tomten är djup och orubblig.

Kupéfönster drogs ner, folk klev ut på perrongen, önskade varandra God Jul, föll tomten om halsen och plundrade hans kruka in på bara keramiken.

- Tänk att SJ gör något så fint för oss, sa en herre och rördes till tårar.

 Om du ursäktar stavningen, så skall jag skriva vad en norrman fra Tromsö hade att säga om föreställningen: ”Tusen tak, du nisse, gladelig jul, nu känner jag da julefriden inom mej”.

Det fattades bara att vi unisont hade börjat sjunga Stilla Natt, men innan vi hann ta första tonen kom konduktören rusade. Han påstod att tomten spräckt tidtabellen och manade resenärerna att ta plats, och det på röda momangen, annars skulle de bli akterseglade (hur kan man bli det av ett tåg???).

Polisen lade stora spaningsresurser på att avslöja tomtens identitet, men förgäves. Han hölls hemlig ända till den dag då den förträfflige konstapeln Börje Johansson fick upp spåret och kunde lägga fram övertygande bevis för att tomten inte var äkta vara utan bara en simpel förfalskning.

Dock erkände jag aldrig.