Det började under Wings & Wheels i somras. Barnen och jag lämnade bion. Före oss gick tre tonårstjejer, alla i nåt vitt och tajt. En så kallad pilsnerhäck saktade ner till snigelfart. Någon hade med mera entu- siasm än smak försökt hotta en gammal lådformad volvo. När det projektet bedömts som hopplöst hade vedebörande istället, med viss insikt, måste jag säga, byggt ett gigantiskt fågelbo på taket. Ur den nedvevade bakrutan hängde en tillhörande dyngfull tonårsslyngel. ”Visa p******a” skrek han. Där alkohol hälles i gror optimismen otyglad.

”Vad sade han?” undrade barnen. Som utlandsboende har barnen ett mycket basalt förråd av fula ord. Jag försöker nämligen att inte svära så mycket på svenska. Just p-ordet används inte alls. När jag var liten sade min mor att just det ordet var det fulaste hon visste och därmed är det så.

”Vad betyder det?” envisades barnen när jag muttrat nåt om fult ord. ”Kroppsdel” sade jag surt. Och under en rolig halvtimma trodde mina små änglar att ”kroppsdel” var det värsta ordet på svenska.

De fattade snart att jag slingrat mig och vände sig till moster för att få veta sanningen. Så tog det roliga slut. Man ska säga som det är och inte hymla. Fast maken berättade häromdan att dottern sagt att hon kunde nåt riktigt fult: ”Visa pantarna”. Han hade stått där, svarslös.

I det här landet finns knappt svordomar, trots att det kan verka tvärtom på film. Om du vill ge samma intryck som fylltratten i skatbot, för all del, svär. Vanliga människor gör det inte. I vart fall inte högt. Överhuvudtaget undviker man varje uttryck som möjligtvis skulle kunna såra bara en ytterst känslig människa. Man pratar inte om idioter, tjockisar, dum- och varje annan variant av –skallar. Iallafall inte bland folk man inte känner väldigt, väldigt väl.

Jag undervisar i nybörjarsvenska. En av eleverna är ingift med språket och han hade snappat upp ett nytt ord när de hade haft svenskbesök. Det hade med shopping att göra, trodde han. Kunde jag förklara? Absolut, naturligtvis, inget problem. Jag slet korken av pennan i iver att undervisa klassen.

”Vad är det för ord?” undrade jag entusiastiskt.

”Prylbög.”

Ridå.