Vissa veckor händer inte så mycket utöver arbete, sömn och mat. Det kan vara så händelsefattigt att det enda som kan anses vara en förlustelse är när soppåsen blir full. Ivrigt noterar jag soppåsens hela levnad från tom påse till överfull påse. I minnet antecknar jag vad vi kastar, blir det lag på att soppåsar ska ha en fullständig innehållsförteckning som exempelvis bostongurka och prinskorv har idag, så är jag väl förberedd. Vanligtvis är ingredienserna i vår soppåse sådant som läbbigt kladdiga plastförpackningar, fönsterkuvert, filterpåsar med kaffesump och små mängder matrester. Fast visst händer det att vi vissa veckor slår på stort och kastar en hålig strumpa!

När högtidsstunden att få gå ut ock slänga soppåsen närmar sig tar jag det för vad det är, nästan som att komma ut på picknick men inte riktigt. Jag brukar inte packa en kaffekorg och ta med mig, lite självaktning har även jag. Däremot brukar jag redan dagen före fundera på vad jag ska ta på mig för att ge ytterligare lite glans åt den stora händelsen. Natten innan blir det en orolig sömn, det känns som det är en evighet tills det blir dags att stiga upp och äntligen få göra något annat än att äta, sova och jobba.

Det finns dock en fara i att skruva upp förväntningarna på det här sättet, besvikelsen blir enorm om något negativt händer och det har hänt. Darrande av iver och uppklädd har jag ställt mig framför skåpsdörren som finns under diskbänken, andaktsfullt och långsamt öppnat dörren och spärrat upp ögonen. Med skälvande underläpp och tårar i ögonen stirrat ner i en ren och tom soppåse. Frugan, i vanliga fall så mild och förstående, har rått och kallt tagit med sig och slängt MIN soppåse när hon har åkt till jobbet.

Uj, vad jag längtar efter våren och sommaren när jag upplever att det mesta är festligare än att gå ut med soppåsen!