Det vilar på en stensockel, från vilken det höjer sig sex varv i tuktad gråsten. Den totala tornhöjden är ett par meter, och en kvartett karlar räcker för att omfamna det. Sannolikt är det ett av världens minsta tornbyggen.

Johan Otterdahl var byråkrat, men vurmade också för stenen som konstart. Det sägs att han ville bygga tornet för att kunna se från Falkenberg till Danmark, eller åtminstone till Laholm, där han föddes en oktoberdag 1851.

23 år gammal hittar vi honom som kontorsskrivare i Postverket. Sedan flyttade han till Falkenberg, där han skötte sig så väl att han som 70-åring hedrades med guldmedalj i 8:e storleken för medborgerlig gärning.

Tack vare Falkenbergskännaren Hans-Eric Hanssons unika arkiv får man en god bild av en märklig man med många uppdrag: Representant för olika köpmannaföreningar, syssloman för laxfisket, sekreterare i drätselkammaren och stadsfullmäktige, styrelseledamot i Falkenbergs Sparbank, kronolänsman, advokat, tidvis redaktör för Falkenbergs Tidning.

Vad som fick denne papperstiger att påbörja ett tornbygge är oklart, men drömmen att se över vattnet till Danmark är inte helt verklighetsfrämmande. Från kullen kan man i klart väder ana Hallands Väderö. Från denna är steget över till Själland inte så avlägset.

Första stenen lades i början av 1900-talet, den sista 1914. Då var Otterdahl 63 år. Men varför slutade han bygga? Av ålder eller hälsoskäl? Tröttnade han? Blev det för dyrt? Eller stämmer spekulationen att Sjöfartsverket stoppade arbetet med motivering att tornet kunde tas för sjömärke och locka fartyg ur kurs?    

På 1980-talet bråkade politikerna om tornet hade kulturhistoriskt värde. Ena dagen beslutades om rivning, nästa dag att det skulle rustas upp. 

Johan Otterdahl avled hos sin dotter i Falköping 1926 och ligger begravd på kyrkogården i denna stad. I hans eftermäle kan läsas att han var ”Ett levande lexikon när det gäller stadens angelägenheter”, samt ”en originell och självständig karaktär”.

Det kan man hålla med om.