Har ni också hamnat där? I julkoman. Efter årets hetsigaste race: ”Jag städar-tvättar-slår-in-klappar-pyntar!” Så, poff, är det bara över. Det är då den kommer. Stora julkoman. På bara några dagar har man glömt rapporten man slet med. Man har glömt varför allt var så bråttom. Man har glömt nästan allt utom det som har ordet jul framför sig.
Istället sitter man som i en ombonad filt och känner det som om världen där ute, märkligt börjar försvinna. Små tankar av: ”Men kanske jag borde…” försöker bryta sig in men de faller bort lika snabbt som granbarren faller till golvet.
Jag och syster A sätter oss vid brasan och stannar där hela dagen. Knastret från brasan klär tystnaden och bryts endast av med: ”Kan du vara så vänlig att räcka mig en pralin?” Eller. ”Åh, finns det mer kaffe?”
Det är bara bras-sprak, praliner och kaffe hela dagen.
Dagen efter vet jag inte längre vilken dag det är. Chokladen i julkalendern är slut och jag har ännu inte börjat skriva i nya kalendern, så jag gissar att det är nånstans mitt emellan. Julkoman har slagit till fullt ut. Jag går och drömmer om att Ivanhoe i år ska välja Rebecka istället för Lady Rowena. Jag jul-lullar omkring ända tills jag inser att jag inte har nån mat kvar i kylskåpet.
Då känns det nästan skrämmande att ta sig ut i verkligheten igen.
Väl i affären kan jag inte komma på vad jag ska handla. Det enda jag kan tänka på är kål och köttbullar. Snart befinner jag mig i kassan och det enda som finns i kundkorgen är två påsar Tomteskum och julmust. Full av självinsikt ber jag att få lämna tillbaka den ena påsen Tomteskum. ”Annars äter jag bara upp allt med en gång”, förklarar jag för kassörskan. Hon ler förstående.
Hemma är den röda julfilten snabbt på igen och jag känner att jag accepterar min julkoma fullt ut. Kanske för att tiden fram till nu har gått så snabbt. Efter en höst som försvann i tre kliv, sensommar, höstfärger, tappade löv, sen plötsligt stod man där och tappade vantar istället, så behövs stillheten och tomrummet.
Än så länge associerar jag superpaketet med största paketet under granen och inte det senaste ekonomiska räddningspaketet. Och det känns skönt.
Det kommer en tid, när man tagit sista pralinen i chokladasken, men ännu finns några lager kvar, ännu några dagar kvar.
Det är dagar som andas lättja, presentpappersprassel, glöggdoft och andhämtning som bara säger Puh! Och tomhet som med lätthet fylls med flanellpyjamasar, brasor och jo visst, ännu en pralin.