Tidigt 1990-tal: Kranen till duschen där hemma har lossnat en smula från väggen. Observerar att vatten rinner in i en spricka i väggbeklädnaden bakom kranen. Inser att detta är ett problem. Problem kan lösas på olika sätt. Till exempel genom att man blundar för dem. Så det gör jag. Ett halvår senare lossnar hela kranen från gipsskivan som nu är helt uppmjukad av fukt. Försäkringsbolag, snickare och rörmokare tillkallas.

”Så här mycket mögel har jag aldrig förut sett på en gång”, säger snickaren när han river den förstörda duschväggen.

I ett nytt försäkringsbrev som jag strax därpå får, har försäkringsbolaget skärpt kraven för vattenskador i våtutrymmen, framförallt i de fall där försäkringstagaren ”varit oaktsam”.

Semester i Tyskland: Jag befinner mig på en större restaurangtoalett. Bredvid mig står en okänd hysterisk tysk kvinna och skäller på mig. Jag är dålig på tyska och förstår inte vad hon gapar om.

Jag ger den arga damen en förintande blick, men inte förintas hon inte. Tvärtom. Hennes blick är mycket mer förintande än min. Jag skulle vilja säga något på tyska till henne, men de enda tyska ord jag kommer på är av någon konstig anledning liebling och obersturmbannführer. Det ena hade passat bra mycket bättre än det andra, men jag säger inget av dem.

Först flera år senare – snabbtänkt har man ju aldrig varit – kommer jag på varför den tyska damen var så arg. Jag hade råkat gå in på damtoaletten. (Ja, ja, bäste läsare, du har alldeles rätt. Jag hade druckit en konjak eller två.)

En dag för cirka 20 år sedan: Jag ringer till kassan på en biograf i Halmstad för att höra vilka filmer de visar. Kassörskan nämner några filmtitlar och säger sedan ”Ursäkta vad är klockan?”

”Tio i två”, svarar jag för det är den. Det blir tyst i luren några sekunder, sedan avslutar biokassörskan oväntat snabbt samtalet. ”Konstig människa”, tänker jag.

På kvällen besöker en kompis och jag biografen. Där får jag ögonen på en affisch som gör reklam för John Cleeses senaste film. Den heter ”Ursäkta vad är klockan?” .

Jag skulle kunna fortsätta den här uppräkningen ett bra tag till, men lite måste man ju spara till memoarerna, så därför sätter jag punkt här. Punkt.