Även om jag i detta fall inte riktigt vet hur det gick till.

Kring det senaste sekelskiftet studerade jag i Umeå. I början av terminen försöker olika studentföreningar och nationer alltid ragga nya medlemmar. Min kurskamrat som var gammal orienterare blev lockad gå med i Myggans rienteringssällskap och tyckte att jag skulle göra detsamma. Visst, tänkte jag, jag är ju också gammal orienterare. (I mellanstadiet alltså.)

Myggan hade många olika aktiviteter, träningar och en del fester. De flesta av medlemmarna tävlade eller hade tävlat på elitnivå.

Vid ett tillfälle var det klubbmästerskap eller MOS-mästerskap som det nog kallades. För säkerhets skull tog jag den kortare sträckan. I slutändan visade det sig att jag skulle få springa längre än alla andra. Eftersom min löpstyrka är bättre än min förmåga att läsa kartan brukade min fokus hamna på själva löpningen. Ett felaktigt beslut på ett ställe ledde till att jag hamnade utanför kartan och irrade runt i skogen i flera timmar. Alla andra hann komma i mål, grilla och börja fundera på att åka hem. Jag hade fortfarande inte kommit i mål och det började bli mörkt.

Till slut hittade jag ett hus där jag knackade på och fick låna telefonen och kunde meddela övriga, vid det laget lätt oroliga, Myggor var jag befann mig.

Jag lyckades med en liknande händelse i en annan tävling där jag visserligen inte sprang vilse men kom i mål först efter att målet plockats ned. Trots mina motgångar tvekade jag inte när jag fick frågan om att hänga med på träningsläger till Bulgarien. Vi tränade på de mycket komplicerade banorna där JVM arrangerats något år tidigare. På något sätt lyckades jag klara mig från att försvinna bland de bulgariska höjdkurvorna.

Ett uppehåll i studierna gjorde att jag inte längre deltog i Myggans aktiviteter. Något år senare fick jag ett överraskande samtal från en av Myggorna. Mer om detta i nästa kåseri.