Trots bristfälliga orienteringskunskaper gick jag under studietiden med i Myggans orienteringssällskap, en studentförening vid Umeå universitet. Alla utom jag hade orienterat sedan barnsben och många tävlat på elitnivå.
Detta medförde att jag på tävlingar antingen sprang vilse eller kom sist. Trots detta blev jag något år efter att jag lämnat Myggan uppringd av en orienterare som undrade om jag kunde hänga med Umeå OK på tävlingen 25-manna i Stockholm eftersom de saknade folk. Smickrad över att bli tillfrågad tackade jag ja. Något som jag såhär i efterhand inser att jag inte borde ha gjort.
Min begränsade erfarenhet av stora orienteringstävlingar gjorde att jag fick en smärre chock vid första toalettbesöket. Någon privat stund var det inte frågan om här. Hundratals dasslock på rad med en presenning på halvhög höjd som knappt skiljde herrar från damer. En positiv sak var att det inte blev några toalettköer att tala om och just den här obryddheten hos orienterare är faktiskt väldigt befriande.
Men det var inte toalettlösningen som jag menar när jag skriver att jag inte borde ha hängt med.
25-manna är en form av stafett med gafflade sträckor. Det vill säga att alla inte har samma kontroller på kartan. Väl ute i skogen hade jag ingen aning om hur jag skulle hitta till första kontrollen. Däremot hade jag hamnat på kontroll nummer två.
En tjej med stenkoll kom in och stämplade. ”Perfekt” tänkte jag och hängde på henne runt hela banan eftersom jag räknat ut att hon nog borde ha samma karta som jag.
Det gick ju oväntat smidigt tänkte jag efteråt och satt och njöt i septembersolen efter avklarat lopp. Då ropade en röst ut i högtalarna att lagledaren för Umeå OK:s lag skulle komma till sekretariatet.
Hela laget hade blivit diskat. Det visade sig vara på grund av mig. Hoppa över en kontroll i orientering är inget man gör ostraffat. Sedan dess har jag inte fått någon mer förfrågan…

ANNA OSCARSON