Welcome to fabulous Las Vegas! Endast den rullande busken över vägen saknades när vi körde in på the Strip i solnedgången. Visserligen körde vi ingen Chevrolet med suffletten nere, utan den billigaste hyrbilen som två collegetjejer hade råd med: den lilla Hondan utan fungerande klimatanläggning. Fast den hade ju skinnsäten (imiterade) som hyrbilskillen stolt påpekat. Annars var det precis som i filmerna: kulörta, blinkande lampor överallt, gigantiska hotell, mycket folk, fredagskväll och högspänning i luften. Efter några varv på the Strip där några av världens största hotell ligger, svängde vi spontant in till Paris Hotel. Fint, parkeringshuset tog inga avgifter. För en ovan jänta kändes de enarmade banditerna säkrare ur vinstperspektiv än spelborden, så där satt jag med muggen full av mynt och drog i spaken. Inga klockor någonstans (förutom mobilen i fickan) inga fönster som skvallrade om att det egentligen var sängdags, bara pigg konstgjord luft och gratisdrinkar i all evighet. Nåja, så länge som du spelade.

Trots att det är krav på att spelautomaterna i Nevada skall ge minst 75 procent utdelning i genomsnitt, vann vi inte en dollar. Inte på nästa Casino heller... eller de andra därefter. Vi började leta efter hotellrum istället. Tydligen pågick en stor konferens, alltså var det fullsmockat överallt – om man inte kunde betala för en lyxsvit.

Äh, vi behöver inte sova! Las Vegas har öppet dygnet runt så vi dansade som galningar, tittade på ett sjörövarslag, gick vilse i Caesar’s Palace, gästade snabbbröllop i ett Wedding Chapel, spelade golf, åt buffé och vid tio på lördag förmiddag låg vi i solstolarna vid Mandalay Bay Hotels poolområde. Trötta? Mmm, lite, så vi traskade tillbaka till bilen för att sova. Där lärde vi oss ekvationen: fuskskinnsäten + 30 gradig stigande ökenhetta + svettig kroppsdel = smorpp, smorpp! Ömsade skinn rätt bra den helgen för vi hittade inget ledigt rum mer än på p-område 4 på Paris Hotell. De har förresten fina offentliga toaletter. Guldkranar, snirkelramade speglar och pösiga soffor. Klart vi funderade på att sova där men eftersom städerskan kom varannan timme enligt schemat på väggen, gick det inte. Nej, tack och lov hände inget hemskt med oss två, halvnakna, hörselskadade och försvarslösa tjejer trots nedvevade fönsterrutor. Fast när vi vaknade på söndagen satt det en lapp på vindrutan. ”Tur att ni är döva, ni snarkar som fem karlar!”