Jag står i mina egna tankar och diskar, diskar, diskar. Det är en härlig känsla när högen med smutsiga kastruller och annat som inte passar i diskmaskinen börjar försvinna. Och då får jag lätt blodad tand. Jag ser framför mig hur mitt hem snart kommer att skina av ordning och reda. När disken är klar hinner jag slänga in en tvätt, dammsuga av golven, tvätta toaletterna…

Jag stänger av vattenkranen och vänder mig om. Då står han där. Pytteliten, jättesöt, iklädd en liten, liten fotbollsdräkt.

– Har du diskat färdigt nu. Ska vi spela fotboll då? säger han och håller hårt med armen om en stor tygfotboll.

Jag sneglar bort mot tvättstugan, tittar ned mot smulorna på golven och får någon slags känsla av att han nog har frågat om vi ska spela fotboll, att jag kanske har svarat inte nu, jag diskar ju. Sedan har jag nog svarat ”Mmmmm” på någonting också.

Det där mmmm-andet eller att svara ”vi får se sedan” eller ”ja, det får vi göra någon gång” är farligt när det gäller barn. De glömmer ju aldrig.

– Mamma, när ska vi? frågar mina barn ofta.

Och så är det något man har lovat. Plantera olika slags kärnor i rabatterna, sparkcykla till dagis, sy utklädningskläder… de har många löften innestående.

När jag inte diskar, städar, tvättar eller klipper gräs är sovrummet ett stort projekt. Nya tapeter, nytt innertak och kanske ett omslipat golv är planerna där. Och någon gång under planeringens gång slank det ur mig ett ”mmmm”. Nu frågar sonen hela tiden när jag blir färdig med mitt sovrum, så att vi kan börja med hans. Randiga väggar i svart, rött och lila har jag visst lovat.

”Vi får se sedan, när jag är klar med mitt” är svaret han får gång på gång. För just när man står där och river ned gamla tapeter känns det som att man aldrig kommer att bli klar, och då är det ju väldigt länge kvar tills mitt halva löfte kanske måste infrias. Och till dess har han kanske glömt?