Ett exempel är det här med avstånd. Det händer att någon idrottare, ledare eller förälder ondgör sig över att de måste åka hela fem mil när de har bortamatch i sin idrott. Fem mil! Det åkte jag till träningen enkel väg tre gånger i veckan under min gymnasietid. Då hade jag först åkt samma väg till och från skolan med buss tidigare på dagen. Varför stannade jag inte kvar efter skolan frågar du dig kanske? Konkurrensen om halltiderna var hård och som damlag i handboll stod vi inte högst på prioriteringslistan. Vi tränade alltså mellan klockan 21 och 22.30.

Jag är uppväxt i Nordmaling och spelade handboll med Nordmalings IF tills jag började i gymnasiet. I nian började jag spela med damlaget och här kunde vi snacka avstånd till bortamatcherna. Vi hade bland annat Boden, Kiruna och Malmberget i vår serie. Till Boden hade vi 35 mil enkel väg och vi åkte både dit och hem samma dag med bussen. Lite surt kändes det allt när jag som ny i laget inte fick chansen att spela mer än några få minuter. När vi mötte Kiruna och Malmberget låg matcherna tack och lov samma helg. Vi stannade över natten och behövde åka den 65 mil långa bussresan (enkel väg) färre gånger.

Jag kan också häpna över alla turer fram och tillbaka med dubbelspåret genom Varberg. Hade vi haft ett tågspår längs Norrlandskusten när jag bodde där hade vi varit glada. Nu är det i och för sig på gång i och med bygget av Botniabanan som ska invigas om ett år.

Något annat som jag fått lära mig här i södern är att vinter betyder något helt annat än vad jag är van vid. För mig har årstiden varit synonym med meterhöga snödrivor, knarr under skosulorna och att åka spark till skolan. Här handlar det om några månaders grådass. Det konstiga är att jag lärt mig uppskatta den Varbergska vintern. En kollega på tidningen talade poetiskt om de dimhöljda Platsarna vintertid och sakta har jag börjat se på årstiden med andra ögon.

ANNA OSCARSON