Oh, MONEY?! utbrast plötsligt passkontrollanten och sken ikapp med solen därute.

Han sträckte fram näven över disken och frågade: You very rich yes? Give me!

Vi har hört detta skämt femtielva miljoner gånger och svarat femtielva miljoner gånger: HA HA. We wish!

Fast den här passkontrollanten verkade inte skämta.

En tanke susade förbi. Turistnäringen är nummer ett i Tunisien och som turist förväntas du ge dricks till alla som gör något för dig. I informationshäftet nämndes städerskan, taxichauffören, servitören, poolkillen... ingen svettig passkontrollant med glimmande guldtand.

Före oss hade han inte ens tittat upp på strömmen av glada turister utan bara stämplat passen med en butter min.

Ja, det verkade onekligen som om vi på grund av vårt knäppa efternamn, förväntades ge guldgubben mutpengar för att ens bli insläppta in i landet.

Stön.

Varför heter vi inte NoMoney istället?

Bäst att artigt skaka hans hand och låtsas som ingenting. Två rejäla handskakningar senare stämplade han surt passen och mumlade något på arabiska.

(Snåla j-vlar kanske?) (Men vi gav ju femtio kronor till killen som envisades med att ta våra väskor till bussen. Den som stod tio meter längre bort.

Våra väskor har hjul och jag tror att vi hade orkat dra dem själva.)

Väl ombord på bussen sade reseledaren ´...och ni, undvik kroppskontakt och skaka inte hand med någon, tänk på svininfluensan!´

Ops, som på en given signal plockade alla fram Apotekets Alcogel och dränkte in händerna.

Har du tänkt på hur ofta man nuddar en främling när man är på semester?

Nä, inte jag heller... förrän nu.

Att tillbringa timmar på en livlig, lokal kamelmarknad utan att bumpa ihop med någon är stört omöjligt! Fast kanske om man går på tre meter höga styltor?

Vi åt på restauranger där kyparna ville skaka hand och tacka för dricksen. Att sträcka fram armbågen eller foten istället kändes inte aktuellt.

Det går inte att leva ett liv indränkt i Alcogel så nojjan över svininfluensan guppade sakta bort i ett ljummet Medelhav.

Katrin Money