Det jag upplever som riktigt jobbigt är att inte kunna ge mig ut och springa som jag brukar och givetvis att inte kunna hoppa fallskärm. Bebisen har i och för sig redan gjort fem fallskärmshopp, flugit vindtunnel (fallskärmshoppning inomhus i en stor fläkt) och varit på skidsemester i Alperna. Men efter fjärde månaden har jag trappat ner på äventyrliga aktiviteter för att inte riskera något.

Visserligen har jag kunnat hålla på med löpning ett tag till men till slut blev det inte roligt när tempot jag kunde hålla knappt innebar styrfart.

Nu är det bara fem veckor kvar tills bebisen är beräknad och jag längtar så både till att få träffa den och att kunna ge mig ut och springa igen. Men vissa dagar känns det som att man bara skulle vilja att det fanns en ångra-knapp. För att innan jag är i mål vet jag att jag med största sannolikhet kommer att få uppleva en smärta jag aldrig tidigare upplevt. Det kommer att bli blodigt och kladdigt. Och efteråt kommer det att ta ett bra tag innan kroppen blir sig själv igen om den någonsin blir det.

Det sägs att förlossningen är som två maratonlopp i rad. Nu har jag aldrig sprungit maraton men väl 30 kilometer Lidingölopp i tuff terräng som sägs vara jämförbart med en mara. Detta lopp har jag sprungit varierande sträckor av 20 år i rad. Det känns väldigt konstigt att ha nått september utan att vara i form för att springa. Tre gånger har jag sprungit 30 kilometer och det är skillnad på att springa då man är väl förberedd och inte. Att springa två Lidingölopp på raken otränad skulle nog ingen klara av. Skulle man få beskedet efter att ha sprungit i mål att man måste springa banan en gång till skulle man nog bryta ihop.

Vi brukar diskutera det när vi stapplar iväg från målområdet på trötta ben hur mycket pengar det skulle krävas för att vi skulle springa banan en gång till direkt. Det är knappt att de pengarna finns just då men förhoppningsvis är barnet värt det.

ANNA OSCARSON