Jag har i alla fall aldrig sett något liknande i hela mitt liv, säger en mamma till en flicka i tioårsåldern och tittar ut över folkhavet.

Vi står i vaccinationskö. Jag och mina barn hade tur, när vi kom började kön precis innanför entrén till vårdcentralen. Nu står barn och föräldrar i led långt ut på parkeringen och huttrar. Härinne ormar sig kön fram och tillbaka i den stora entréhallen, förbi apotekshyllor och informationsfoldrar med egenvårdsråd.

När vi har köat i en halvtimme sprider sig ryktet om att vaccinet börjar ta slut och en obehaglig stämning sprider sig. Vi tittar misstänksamt mot de få vuxna som står utan barn i kön. Tillhör de verkligen någon riskgrupp?

”Hur lyckades den där gamla gubben få en lapp? Det ska ju vara barn som vaccineras nu?” ropar en kvinna upprört till dem som står närmast henne i kön och pekar mot en farbror i andra änden av rummet. ”Han har hjärtfel, jag hörde hur han sa något om det”svarar någon i farbrorns försvar.

Totalt kommer vi att ha ägnat två timmar åt att hänga på vårdcentralen innan sprutan är tagen. Men vi är glada, för vi hörde ändå till dem som lyckades.

En liten stund efter att vi fått våra lappar kommer beskedet till resten av kön: vaccinet räcker inte till fler.

Och det blir som en osynlig gräns mellan två läger: Vi som fick en kölapp och de som inte fick. Vi drar oss bort mot läkarmottagningen för att köa på nytt medan de som måste gå hem igen står kvar en stund i entrén och tittar uppgivet bort mot oss andra.

När det väl är dags för själva spruttagandet är det som vilken vaccination som helst. Lillkillen skriker högt och skrämmer slag på storasyster som först vägrar att dra upp tröjärmen, men sedan ger med sig.

Nästa dag dyker ett mystiskt problem upp. Sonen har ett rött öra, med betoning på ett. Det kom på eftermiddagen på samma sida som sprutan togs kvällen före och när det hållit i sig i några timmar börjar jag oroa mig. För vad är egentligen värst: att få svininfluensa eller ha ett rött öra resten av livet? Men efter en stunds febersömn på soffan är ordningen återställd. Båda öronen, och båda kinderna, är febrigt rosiga och varma. Vad skönt!