Och nu talar jag inte om något möte i en djurpark, utan ute i själva verkligheten.

Vi förflyttar oss en månad tillbaka i tiden. Jag kommer körande i min bil på väg norrut från Falkenberg. Jag kör vägen utmed kusten. När jag passerar Olofsbo knäpper jag på bilradion och hamnar mitt i ett Radio Halland- reportage där en kvinna berättar om hur hon mött en varg i närheten av Grimsholmen.

Märkligt och fascinerande, tänker jag. Och inte alls orimligt. Nyligen har en varg rivit 17 får i Skåne och (förmodligen) samma varg har sedan setts i södra Halland.

Jag passerar rondellen vid Långavekaskolan och fortsätter vägen rakt fram. Bara en kort stund senare ser jag hur något rör sig i dikesrenen. Och så plötsligt stiger ett stort gråbrunt djur upp på vägen. Jag stannar bilen.

Uttrycket jag tror inte mina ögon är något man måhända alltför lätt tar till, men här är det verkligen på sin plats. Framför mig står en livs levande varg! Den är inte längre bort än sju–åtta meter. Den står helt stilla och tittar på mig. Det är ett ståtligt djur. Vi får ögonkontakt. Det är en magisk stund. För ett ögonblick står tiden stilla.

Jag börjar famla efter mobilkameran. Här måste fotograferas. Men innan jag hinner så långt ser jag en man komma gående. Herregud! Hur ska det här sluta?

Mannen ser förvånansvärt obekymrad ut. Sedan ropar han något, vargen viftar vänligt på svansen och springer fram till mannen.

Nu får jag på nytt vara med om ett magiskt ögonblick. Inför mina ögon förvandlas vargen till en vanlig hund. Jag startar bilen och fortsätter min färd.

Okej, detta var ett misslyckat vargskådande, men jag har faktiskt, en gång för många år sedan, sett livs levande varg. Tro mig eller ej, det skedde i Stockholm. Och nej, den gången var det ingen hund och det var inte på Skansen utan faktiskt på Drottninggatan. Han kom gående rakt mot mig, ståtlig att skåda: skådespelaren Bert-Åke Varg. Han verkade inte ett dugg aggressiv eller farlig, så efter det mötet är jag inte det minsta rädd för varg.