Jag har alltid haft motorsvaga bilar. Sådant kan ställa till problem. Låt mig berätta: En BMW-förare ligger precis bakom mig på motorvägen. Han är irriterad och trummar med fingrarna på ratten. Jag ser honom i backspegeln, lika tydligt som om han satt i baksätet på min bil. Vilket han praktiskt taget gör. Det skiljer inte många centimeter mellan våra fordon.
  

Jag ser hur BMW-förarens läppar rör sig. Först tror jag att han talar med någon passagerare, men sedan ser jag att han är ensam. Han sitter och skäller på mig. Skäller för att han fått en väglus framför sig. Någon idiot som inte kör mer än 110 på motorvägen. Herregud, nu kommer han ju att bli flera sekunder försenad.
  

Jag håller just på att köra om fyra långtradare. Några luckor mellan dem att gå in i finns inte. Och det har jag ingen lust till heller. BMW-föraren har nu fått en annan bil bakom sig, framför ligger jag och till höger långtradarna. Han kan inget göra, han sitter fast. Han kryper ännu närmare bakluckan på min bil. Gör jag en inbromsning nu har jag den stora svarta BMW:n i bagaget.
  

Om BMW-föraren bara lugnar sig en smula, 15 sekunder eller så, har vi passerat långtradarna och jag kan låta honom köra om. Men han kan inte tåla sig. Nu gör han det som retar mig nästan lika mycket som att han ligger så nära - HAN TUTAR.
   Dags för hämnd. Jag sänker farten. BMW-föraren blir naturligtvis också tvungen att sänka farten. Han är nu fullständigt galen, illröd i ansiktet.
  

Sedan ökar jag hastigheten, kör förbi långtradarna med BMW:n i hasorna. Jag ligger kvar i vänsterfilen några sekunder extra bara för att retas, går sedan in till höger och släpper förbi den svarta BMW:n.
   När vi är jämsides ser jag hur föraren i den andra bilen glor ilsket på mig.
   Men nu var det ju faktiskt han som gjorde fel. Det var han som körde för fort och han som låg på tok för nära. Fast jag är inte den som är den. Jag höjer ena handen till en liten hälsning. BMW-föraren trampar gasen i botten och försvinner bort mot solnedgången i sisådär 140 - 150 knyck.
  

Det verkar nästan som om min hälsning gjorde honom ännu argare. Det förstår jag inte. En knuten näve med långfingret pekande upp i luften är ju ett internationellt erkänt sätt att visa vänlighet och uppskattning.
  

Eller har jag missuppfattat något?