Efter att framgångsrikt ha lärt mig att titta på fotboll, det tog bara 34 år innan jag kom in i det, beslöt jag mig att utforska sportens mysterier djupare. Jag beslöt mig för att sporta själv. Jag letade i garderoben, hittade de specialdesignade löparsockarna som jag köpte förra gången jag fick samma tanke. Cirka sju år sedan. Och hittade sen träningsbyxorna jag köpte för fyra år sedan, när jag fått samma tanke igen.
   
   De säger att det är svårt att börja träna men för mig var det svårast att komma ut genom dörren. Det var för varmt för de fodrade byxorna och jag hade inget annat alternativ än lillasysters avlagda högstadieshorts som stod som en plym runt benen. Därtill mina designade sockar. Jag tittade på mig själv och kände: "Jag kan inte gå ut så här!" I fem minuter står jag med handen på dörrhandtaget. Nu då! Nu!!!! Sen tar jag ett djupt andetag och liksom blundar mig ut genom dörren och ut på gatan. Där står jag och svajar ett tag i de stötdämpande löparskorna och försöker hitta gravitationen igen, sportsligt oprövad som ett litet löv om våren.
   "Nu börjar jag mitt nya liv", tänker jag och börjar gå. Sen trillar jag över det stötdämpande lagret på löpardojorna.
   
   Det blir lätt skador när man börjar jogga läser jag sen på internet. Vännen A. berättar också om faror. Hon tajmade ett blixtoväder ute på slätten där hon sprang. "Släng dig ner på marken nästa gång," sa hennes mamma sen. Men Anna satsade intuitivt på det säkraste kortet hon hade. Hon ringde mannen på mobilen som fick komma och hämta hem henne.
   Vännen Frida hade det värre, hon hade ingen mobil på sig när hon faktiskt sprang vilse i skogen. Hon sprang och sprang och rätt vad det var så var hon ute på E22:an utanför Oskarshamn där en bilist fick köra henne till närmsta hus och hon fick ringa efter sin sambo.
  

Vis av deras erfarenhet håller jag mig till slingor i skogen. Där får jag upp farten i intervallträningen och känner mig oslagbar. "Jag kände mig som Carolina Klüft!" stoltserar jag sen för vännen Sara.
   
   "Haha! Och du springer väl lika långt som hon också. I ansatsen till längdhoppet!"
   I motbevisande syfte klockar jag därför nästa träningspass med mobilen. Jag kör intervallträning som vanligt. Det vill säga. Man går. Sedan. "Jag springer till den tallen." Man går. Sedan. Är det plötsligt väldigt tätt mellan tallarna. Man går. Sedan. "Om jag orkar fram till den fiskaren har jag hedern i behåll!"
  

Strax efter fiskaren kollar jag tiden. Jag är helt slut och halar upp mobilen och inväntar resultatet.
   Jag har sprungit, en minut.