Det börjar i juni. En sån där vacker försommardag, när allt nytt ligger i luften, och plötsligt ligger den där i brevlådan. EM-bilagan. Fotboll. Jag ler lyckligt, vilket är ett mysterium, för den här lyckan kommer från en person som alltid kvalat in bakom backlinjen i alla sporter.
  

Det närmaste jag varit en boll i en match är att få den i huvudet och under fotbolls-VM 2006 kunde jag briljera med fraser som: "Den där borde han tagit på volley!" enbart tack vare tidningen Feminas VM-guide "Så låter du som om du kan fotboll."
  

Men så hände nåt. Zinedine Zidane log. Halvvägs in i VM 2006 råkade jag titta upp från tv-soffan och så står han där lycklig över ett franskt mål och jag... ja, plötsligt har jag ett fotbollsintresse.
  

Två år senare sitter jag fortfarande med fotboll i blick och låter spelet ta över. Först smyger det sig på lite försiktigt. I tidningen står det Elander, och jag läser Elmander. Några dagar efter det ser jag plötsligt Lars Lagerbäck överallt. "Men kolla! Är inte det Lars Lagerbäck? Jo, men visst! Där borta!"
  

Men det blir värre. Natten innan Sverige spelar mot Ryssland drömmer jag om Zlatan. Han och jag spelar in en film ihop. Jag ser filmaffischen i drömmen. Zlatan Ibrahimovic och Pernilla Skoglund står det med stora bokstäver.
  

Och det blir värre. Vecka tre är jag fotbollsneurotiker. När det blåser ute får tv:n problem med mottagningen. Bilden fryser fast, det går fyra sekunder, sen visas rätt bild igen. Själv får jag problem med hjärtklappning. "Det kan ju bli M-Å-L på fyra sekunder," skriker jag till tv:n.
   Allt som ska göras på kvällarna gör jag nu mellan halvlekarna. Diskar-pratar-duschar. Jag köper mer öl än mjölk, och kan räkna upp förbundskaptener även klockan 05.15 på morgonen. "Hiddink! Aragonés! Löw! "
  

Sedan börjar fotbollsmetaforerna smyga sig in. "Passivitetsvarning", säger jag till mig själv när jag sitter i soffan.
  Men sen kommer dagen när jag känner att det har gått för långt.
   Jag inser att jag har ritat en ring i tv-tablån runt en repris av matchen Sverige-Brasilien 1958. Jag tittar ner i tidningen och undrar, vem har ritat den där ringen? För inte kan det väl vara jag? Hur gick det här till? Hur kom bollen in i mitt huvud och fastnade där?
  

Tänker att det är nog tur att det är två år mellan varje mästerskap. Vad skulle inte kunna hända till nästa VM? Då har jag nog börjat spela i division sju, smugit mig till biblioteket för att låna fotbollsreglerna och kanske äntligen förstått offside-regeln.
   Vem vet, i fotboll, och i livet, kan allting hända.