Varje sommar försöker jag ta mig igenom Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Till ackomanpanjemang av ett trädsus utöver det vanliga, från den stora blodboken som växer på innergården, gör jag nya ansatser att vandra igenom 3700 sidor.
   Det går sådär.
   
   Där finns flera gränser. Som den magiska gränsen vid sidan 37. Där hackade jag runt ett tag. Och då har jag inte ens kommit till den berömda madeleinekakan.
   
   Alldeles för ofta tittar jag upp från Marcel Prousts värld in i min egen värld. Ser en mås som sveper över himlen. Ljuset som faller på den från solen som är runt allt, runt mig. Löven som darrar runt som ett grönt hav i en vänlig vind.
   
   Då tar det tid, att läsa.
   
   Mer och mer inser jag att det är ett livsverk, att ta sig igenom Marcel Prousts livsverk.
   
   Jag gör ett litet räkneexperiment. "Hmm, med den lästakten jag har, 37sidor här. 50 sidor där." Och enbart läsning på sommaren. Då blir det ... "Ja, då får jag läsa Marcel Proust livet ut."
   
   Jag får plötsligt en rysning där i den varma sommarvinden. 40 somrar till med Marcel Proust! Är det allt? Jag ser framför mig hur livet styckas upp i några kapitel och plötsligt känns det så tomt. Ensidigt. Som ett papper, ett blad, i boken, som dessutom har ett tydligt slut.
   
   Konsten är det enda som för bortom död och förändring menade Marcel Proust, och det tänker jag på där jag sitter under trädet med orden i knäet framför mig.
   
   Tänker på det min vän Marianne berättade om ett nytt sätt att bli begravd. Med frystorkning skulle man kunna gå ut i själva jorden, in i kretsloppet igen som en ständigt pågående snurr.
   Man kommer närmare jorden själv.
   
   "Så kan du bli en ros sedan, eller en röd vinbärsbuske", förklarade hon.
   
   Kanske tänkte inte herr Proust på den där röda vinbärsbusken, som man kunde bli i slutet?
   
   Om livet kan sluta som en röd vinbärsbuske blir slutet bara en början som blir början på ännu ett slut.
   
   Jag tar upp boken igen. Och fortsätter. Känner värmen i vinden igen. Hör hur livet rasslar tag igen i löven.
   Ber en tyst bön att jag ska återfödas som en röd vinbärsbuske sen i slutet, eller kanske en ros. Så kanske någon i slutet ser skönheten i mig, i allt. Det som Proust letade efter, i alla de 3700 sidorna av sitt livsverk.