Av detta kan vi sluta oss till att han bör må kalas i magen resten av dagen samt att han sannolikt fått i sig mer än dagsbehovet av alla kända vitaminer och spårämnen. Eftersom han inte har en aning om hur hans frukost sett ut innan han upptäcker fyra odiskade glas och en tom vitaminburk på köksbänken kan vi dessutom sluta oss till att vitaminer och ProViva inte har någon nämnvärd effekt på begynnande demens. Det här är tungt för den som en gång i tiden kunde rycka ner gardinstången snabbare än Ingvar Oldsberg hann säga ”Vart är vi på väg?”. Kåsören är inte lika kaxig i tevesoffan längre. Kåsörens minne har runnit ur hans öron, framförallt närminnet, vilket som bekant sträcker sig från 1980 och… ja, till för typ två minuter sen. Fasen, allt före 1980 är ju så mycket lättare att komma ihåg, tänker han och fäller en tår vid minnet av sin tonårsacne.

Förmiddagen passerar under svårmodigt grubbel. Då och då dyker Surahammars IF upp i tankarna. Kåsören vet att han gjort en minnesanteckning om något viktigt han tänkt göra, men kommer inte på vad. Klockan 14:54 piper det från hans armbandsur. Kåsören rycker till och inser att minnesanteckningen han gjort handlade om att ändra det där förbaskade larmet som stör honom varje eftermiddag. Han fick på det av misstag samma dag som han skulle ändra sommartid till vintertid. Nu är det i och för sig tveksamt om det blir någon sommar i år, men det där förbaskade larmet måste han fixa. Kåsören gör en minnesanteckning om saken. Under återstoden av dagen försöker kåsören komma på när Surahammar senast var uppe i högsta serien. Det finns kanske ingen vettig anledning att veta, men då kåsören ser sin barndoms samhälle falla i bitar känns det som en länk till förflutenhetens landskap. Surahammar var det lag som hade sämst status bland de hockeybilder kåsören och hans kamrater samlade i barndomen. Om han minns rätt, och det gör han ibland när det gäller sådant som hände på 60-talet, gick det tre Surahammar på en AIK. Kåsören förstod aldrig varför. Den då så oskyldige gossen, som växte upp till en minnessvag kåsör, gillade inte AIK och hade knappt ens varit i Stockholm. Dyster till sinnet lommar kåsören ut i köket och finner ett femte odiskat glas på köksbordet. Tur att vitaminburken var tom redan innan, tänker han. Om den nu var det?