Annat var det förr, när vi hade obligatoriska skidtävlingar i skolan, åkte skridskor till seglingsrännan långt ute till havs och hade skolmästerskap i friidrott, de sistnämnda alltid på Vinåvallen.

I Morup hette den drivande lärarkraften Hilding Noréus. Han var en idrottsintresserad norrlänning från Holmsund, som refererade Morups IF:s hemmamatcher i Hallands Nyheter och som bildade Morups skolidrottsförening. Snörika vintrar arrangerade han skidtävlingar på åkrarna öster om skolan. Ett år skulle samtliga elever från fyra klasser vara med. Alla hade pris att hämta. De flesta priserna inköptes för den 75-öring vi betalade i medlemsavgift.

Utrustningen var inte den bästa. Vi diagonalade på breda trälaggar, tunga och platta. Pjäxorna fästes med remmar över tåhättan och runt hälen, stavarna kunde sakna både handrem och truga.

Det var ett lopp utan förlorare. Alla tävlade mot alla, små 3:or mot starka 6:or, duktiga skidåkare mot nybörjare. Hemma letade vi fram ett par träskidor av den tyngre sorten, som Ingvar, min hygglige storebror, vallade med tjära. Riktig valla fanns inte, den som inte hade tjära fick köra på blanka träet. Man hade bakhalt till och med i utförslöporna.

Storrännarna Ove Robertsson och Allan Isaksson var snabbast. Ove belönades med en resväska, Allan med – tror jag – en liten radio. Tyvärr är dessa helyllegrabbar inte längre kvar ibland oss.

– Jag vill minnas att Ove körde skidor till skolan den gången. Jag förstår inte hur han tog sig hem, resväskan var ju nästan lika stor som han själv, säger hans yngre broder Lennart, som själv vann några ”Noréus-lopp” under sin skoltid.

– Vi skulle ha skidorna med oss till skolan om det så bara var lite rimfrost på backen, minns han.

Naturligtvis blev jag bland de sista i loppet, långt bakom Ove och Allan, knappt före de sämsta tjejerna. Det påstås att månen gått upp och klasskompisarna hem när jag äntligen passerade sista gärsgårn och spurtade i mål med en blandning av snor och tårar i ansiktet.

Men pris, det fick jag – ett paket kakao!