Kåsörens gamle vän Roger fyllde 90 år häromdagen. Det var ett tag sedan han hörde av sig, men till slut kom det ett livstecken igen. Roger har hälsan och lever på sin camp högt uppe i Adirondack Mountains, i väglöst land bland svartbjörnar och piggsvin, långt bortom såväl bredband som Facebook. Han kallar det sin ”camp”, men egentligen är det väl mest en gammal husvagn som byggts samman med ett skjul av brädor. Det är så han vill ha det, ”the American dream”, låt vara light-varianten. Tio år har förflutit sedan jag senast såg min vän. Han grät när vi skildes åt, ja, det kom nog en tår även ner för min kind. Och ungarna storbölade i baksätet på vår hyrda Pontiac. Han har sådan inverkan på folk, stora som små, min vän Roger. Jag vet inte hur Roger firade sin 90-årsdag. Kanske läste han HN. Det är inte många där uppe i gränstrakterna mot Kanada som läser HN, men Roger gör det, om så bara för att minnas den där dagen, dagen då allt hände. Han läser samma nummer, om och om igen. Han läser om SLU:s jubileumsstämma, om kyrkoherde Ernst Sjöbloms anförande vid föreningen Folkskolans vänners möte i Tvååker, om Blixt Gordons äventyr i en fjärran galax och om Gunder Häggs alldeles nysatta världsrekord. Roger har haft den där tidningen i mer än 65 år, men han förstår fortfarande inte mycket, egentligen bara det där sista, det om Gunder Hägg.

Det var en annan tid, en ond tid då kriget rasade utanför våra gränser. Roger kom med ett bombplan, ett av de 300 som nådde räddningen i vårt land under de mörka åren. Att han klarade livet var ett under. Tidningen fann Roger en kall natt på ett utedass på en liten gård i gränstrakterna mellan Vinberg och Ljungby. Om SLU visste han intet, och kyrkoherde Ernst Sjöblom var honom lika obekant som föreningen Folkskolans vänner i Tvååker, men Gunder Hägg hade varit över i Amerika och sprungit skiten ur de amerikanska stjärnorna. Gunder Hägg var en hjälte även för en bombflygare på flykt, och Roger valde att ge upp när han förstod att han hamnat i löparlegendens hemland.

Några gånger blev vi rispade, men det blev aldrig mer än så. Roger är på något sätt det närmaste vi kom det där kriget som rasade alldeles inpå oss för 70 år sedan. De som var med och kan berätta blir allt färre. Men Roger finns kvar. Häromdagen fyllde han 90 år. Då och då läser han om SLU, Blixt Gordon och Gunder Hägg – begrepp och namn från en tid som snart är glömd.