Pelle har upptäckt de existensiella frågeställningarna i livet.

Hans frågor är av varierande natur. Från högt till lågt kan man säga.

– Var kommer tallar ifrån? (Från ett litet frö.)

– Varför dog vår kattunge? (För att det kom en dum bil.)

– Kan hönor bada? (Jag tror inte det.)

Och så kom den, givetvis:

– Hur kommer bebisar in i magen? (Odefinierat mummel om frö i magen, ungefär som med tallen. Kände att jag inte var redo för att förklara hur fröet kommer in i magen. Tror inte han är redo heller.)

Pelle köpte förklaringen utan ett pip. Och ärligt talat: litet frö blir stor tall, litet frö blir bebis. Det ena är inte så värst mycket konstigare än det andra.

Men i förrgår, på promenad med vagnen, kom klassiker nummer två:

– Kan du och pappa dö?

För en millisekund flög tanken att man inte ska ljuga genom mitt huvud. Så jag började lite vagt att förklara att ja, om en tusen år eller så när han är gammal gubbe med skägg.

Men där gick gränsen för Pelle. Någon måtta fick det vara på konstigheterna.

– Ni kan inte det, deklarerade han strängt och spände ögonen i mig.

Jag tog snabbt tillbaka.

– Nej, då! Jag bara skojade! Vi måste ju finnas här för att ta hand om dig.

Kanske behöver en liten treåring inte fejsa alla livets realiteter på en gång.

I vilket fall så var allt frid och fröjd igen, och vi kunde fortsätta vår promenad och spana efter sniglar i Påskbergsskolgen. Efter tre sekunder började det:

– Varför har sniglar skal?

– Varför har inte alla sniglar skal?

– Vad äter sniglar? Varför kan de inte prata? Kan sniglar få bebisar? Har snigelbebisar skal? Kan sniglar dö?

Och så vidare, och så vidare…