Vi var tillsammans länge, du och jag.

Det var galet intensiva, turbulenta och roliga år. Fast till slut gick det inte längre, vi gled ifrån varandra och det tog slut...

Kära Örebro!

Att återse min ungdomsstad kändes ungefär som att ramla barbent ner i ett dike fullt med brännässlor; det sved fast på ett härligt sätt. Överallt stod minnen på rad och viskade. Magnolian blommade för fullt i stadsparken och de gamla trähusen i Wadköping lyste röda i solen. Fastän det har gått en herrans massa år kunde jag navigera relativt problemfritt i centrum och javisst, på ett ställe var det fortfarande enkelriktat. En gång på dinosauriernas tid cyklade jag in på gatan och blev stoppad av en polis. Han påpekade att det var enkelriktat och jag kläckte ur mig att jag var ny i stan och kom från landet. För därhemma fanns ju bara informationsskylten över Åkulla bokskogar och trafikregler – var det något ätbart?

– Borstar ni tänderna samtidigt som ni cyklar på landet?

Han syftade på tandborsten och tandkrämstuben i min hand. Möjligtvis hade jag tänkt greja tandborstningen på väg till skolan (vem har inte cyklat utan att hålla i styret?) eftersom jag hade försovit mig. Polismannen pratade länge om allmän trafikfara eller var det allmän trafikvett? Mitt i stan ligger S:t Nicolai kyrka och blickar ut över Stortorget. Tegelväggarna tronar upp sig och den ståtliga kyrkspiran kittlar himlen. För tvåhundra år sedan var det oroligt i Stockholm och man beslöt att förlägga riksdagen utanför huvudstaden. Örebro med sina då drygt 3 000 invånare kändes som ett säkert val och riksdagen samlades i kyrkan. När mötet var över hade man beslutat att Napoleons marskalk, Jean-Baptiste Bernadotte skulle bli svensk tronföljare. Bernadotte antog namnet Karl Johan och åtta år senare besteg han tronen som Sveriges och Norges kung. När man ser det ur detta historiska perspektiv så var det ganska nyligen då jag satt på kyrktrappan, i chokladbrun balklänning och svor över skoskav och dumma finskor. Det var nästan imorse som jag fyllde arton, gick in på krogen och skadeglatt vinkade genom fönstret till stackarna utanför som fyllde år senare under året.

Ett historiskt perspektiv är synnerligen bra; det känns inte längre som om jag är närmare fyrtio än tjugo.

Älsklingscaféet har bytt namn, konstnären i Slusshuset är borta, byggnader har försvunnit och andra har tillkommit. Det är som med havet av vitsippor mellan bokträden, allt har sin tid och det gäller att njuta medan tid är.