Nej, jag skall inte trötta Dig med klokskaper om det pågående världsmästerskapet i fotboll. Efter 28 matcher i tv är ögonen lika fyrkantiga som öronen söndertutade.

Det var annat 1958, när VM spelades i Sverige och vi inte fick varje spark hemskickad till tv-soffan. Vi befann oss i tv:s barndom. Första matchen följde jag från gatan utanför ett skyltfönster på Arvidstorpsvägen, där Bröderna Carlssons Elektriska ställt en svartvit tv med ganska grynig bild.

Matchen Sverige–Tyskland såg jag i Nöjesparken, där Monark (?) placerat ett antal tv-apparater. Sverige vann och stämningen var hög. Resultatet orsakade hatiska känslor från tyskt håll. När samme Hamrin gjorde mål i VM-kvalet på Berlins olympiastadion sex år senare blev det obehagligt tyst på läktarna. Som svensk gjorde man klokt i att jubla med viss varsamhet.

VM -58 minns vi som ett vänligt VM med feststämd publiken, som förenades över nationsgränserna. Alla var som en stor familj och antalet poliser och säkerhetsmän var lätt räknade. Risken för våld och terrordåd var obefintlig.

Vi som såg Brasilien spela skjortan av Sovjet på Ullevi glömmer det aldrig. Än idag kan jag rabbla namnen på de flesta brassarna: Gylmar, Didi, Garincha, Pelé, Vava… Vilka lirare!

Sådant minns man, men annars är minnet så kort att man ibland nödgas be Gud förlåta somliga rader. Detta gäller i synnerhet när man förvanskar Falkenbergs historia. Nyligen skrev jag att det var Föreningsbanken som rev gamla Bigges och byggde nytt EPA och bank på platsen.

Trycket hade inte torkar på spalterna när protestropen hördes skalla. Bland dem som återförde mig till sanningens väg fanns Eskil Lindahl, direktör i Göteborgs Bank på den tiden det begav sig. Han påpekade vänligt att det var ”hans bank” som ägde tomten i kvarteret Spiran, att det var AB Turitz som byggde det nya EPA och att banken hade tillförsäkrat sig rätten till den banklokal, där Nordea numera finns. Föreningsbanken flyttade in i en annan del av huset, men långt senare.