Idag begravs mina barns gammelfarmor i Strömstads kyrka.

106 år blev hon. Det är svindlande gammalt.

Speciellt som hon ända tills för drygt ett år sedan bodde själv i sitt hus på Koster. Med både närminne och humor i behåll.

Måste vara all omega 3 (och förvisso hjälp av dottern, 82).

Gammelfarmor föddes 1904. Ett år innan unionsupplösningen från Norge. Föga anade man väl då att de där norrmännen inom några decennier skulle invadera deras ö!

Hon var tio år när första världskriget BÖRJADE. Och en vuxen kvinna i sina bästa år (41) när andra världskriget slutade.

13 år när ryska revolutionen bröt ut och 49 år när Stalin dog.

Hejjedud vilka perspektiv.

Dagens begravning har föranlett många och givande existensiella samtal med Pelle, 3, 5.

-Men vad ska vi göra i kyrkan?

-Vi ska säga hej då till Gammelfarmor. Och lägga fina blommor på en … hm.. typ stor låda där hon ligger.

-Ligger hon där?

-Ja, men inte riktiga Gammelfarmor. Riktiga Gammelfarmor är i himlen.

-Men hur ska hon då höra när vi säger hej då?

-Hon hör oss ändå.

Paus. Paus. Paus.

-Hur kommer man till himlen?

-Hm, ingen vet faktiskt!

-Flyger man flygplan?

-Det är möjligt ingen vet!

Paus. Paus. Paus.

-När jag är i himlen ska jag ropa ner till alla: JAG FLÖG MED FLYGPLAN!

-Det blir bra.

***

Margareta blev änka tidigt, på 50-talet, samma år som änkepensionen infördes. Och sen bara levde och levde hon.

Min svärfar, hennes ende son, brukade kärleksfullt konstatera: Du måste vara Sveriges dyraste käring!.

Hej då, Margareta. Ha det så bra.

+ Sofi Oksanens böcker. Läs!

- När ens favvobloggare inte uppdaterar.