Semester, sommarlov, ledighet, ah!

För att inte bli alldeles förslappad knödde familjen in sig i två bilar och åkte till Tjolöholms slott. Mitt bestående minne av slottet var mörka väggar, knottriga fönster som gjorde världen därute mystisk och trappor som var himla roliga att springa i. Fast dagens besökare får inte springa fritt, man måste gå i en grupp tillsammans med en guide. Jag antog att guiden skulle använda mikrofon, men frågade i kassan för säkerhets skull.

– Nej, ingen mick.

Hm.

– Har ni något informationshäfte som jag kan läsa i medan guiden berättar?

– Nej.

– Jaha men då vill jag gå in GRATIS! För varför ska jag betala inträde när jag inte hör?!

Och så stod jag bredbent, med armarna i kors som Raskens Ida, redo för strid.

Ha.

I verkligheten krävde jag ingenting. Nickade och svalde förtreten, Fru Mjäkig. Till en viss del får jag skylla mig själv för jag kunde ha bokat teckenspråkstolk eller tagit med den portabla slingan. Jag kunde ha krävt av tjocka familjen att Tjolöholmsbesöket inte skulle vara en spontan händelse utan planerad sedan tidigare men…hallååå, semester! Är det inte att vara fri och kunna hitta på saker samma dag? Visst hade jag kunnat hänga med de andra in i slottet och försökt avläsa guidens läppar. Riktat en ficklampa mot hans eller hennes mun och stått tätt intill som om jag vore kärlekskrank. Krävt att guiden skulle titta på mig hela tiden och prata TYDLIGT. Min familj hade säkert tolkat om jag bett dem. Syskonbarnen hade förmodligen till och med gärna tolkat. Det vill säga, med oskyldiga miner säga något helt annat som: …och härinne duschade Batman och Simpson. Det krockar inombords – stå på sig och försöka göra allt så jag faktiskt hör vad som sägs, eller strunta i det, inte vara till besvär och därmed missa både upplevelser och allmänbildning. Det torde vara självklart men jag vill ju inte vara en pita. Pitor kan vara jobbiga som attan även om det kanske är befogat. Istället för slottsbesök blev det glass i skuggan och tack vare brorsan (som är ett levande uppslagsverk i Converse skor) behövde jag inte googla Dickson eller dysenteri när jag kom hem. Inombords hängde dock andra frågor kvar: hur mycket kan man kräva som funktionshindrad när det gäller sånt här, utan att gå för långt?

Och när ska jag fatta att det vore BRA för mig att vara en pita?

Pitabröd?

Nej, pita – pain in the ass.