På reportageresa i Finland en gång för längesedan testades kåsörens sisu. Hur testresultatet utföll ska ni bli varse i slutet av detta kåseri.

Att Finland kallas De tusen sjöarnas land är lätt att förstå om man kör vägen mellan Åbo och Pieksämäki, 45 mil in i urskogen, inte helt avlägset den ryska gränsen. Naturen är storslagen, på gränsen till högmodig, om nu natur kan vara sådan.

Det skulle nog kunna vara lätt att känna sig ensam bland alla dessa stolta, stora träd som helt klart inte bevärdigar människors närvaro ens med att tappa ett barr på en.

Man ska akta sig för att generalisera, men de människor som HN:s utsända reportageteam träffade i Finland var också stolta, vackra och vänliga.

Inbillning eller ej, ett visst vemod tyckte man sig kunna skönja i våra nya vänners ögon, något som kåsören vill tro kom sig av att vara människa bland så många träd.

Men så skulle den äkta finska folksjälen uppvisas för de fjärran besökarna, det vill säga reportageteamet. Trots att en lokalblaska i Halland var uppdragsgivare så sparades det varken på krutet eller på gästvänligheten.

Instuvade i en liten buss fördes murvlarna längre och längre in i barrskogen. Till sist, via en avtagsväg, uppenbarade sig en glänta i skogen där ett rött hus med vita knutar stod, som sprunget ur en Astrid Lindgrenberättelse, trots att Sverige var långt borta.

Den tidiga, ljusa junikvällen var bedövande vacker. Utemöblerna på gräsmattan var av klassiskt snitt, vita och röda precis som stugan. Kaffet var starkt och solen kämpade förgäves för att hålla sig över de höga grantopparna.

Då kom dragspelet fram, i gläntan hördes tonerna av finsk hompa. Värdparet började dansa i det ljusa, vackra sommarmörkret.

Kåsören får än i dag gåshud av minnet.

Nästa dag skulle det badas bastu. Trevligt, problemet var bara att man efteråt förväntades slänga sig handlöst ned i en liten skogssjö. Sisu var vad som krävdes.

Kåsören ville förstås visa att han inte led brist på sådan. Men redan när tårna nuddade vattenytan kom signalen till hjärnan: BARA FYRA GRADER! LYFT!

När de hjälpsamma värdarna dragit upp den närmast ihjälfrusne kåsören kunde han inte låta bli att gnälla: "Det här är ju livsfarligt för f-n, hjärtat kan ju stanna!"

Svaret var överseende, trots att kåsörens brist på sisu blivit blottlagd.

Oftast stannar det inte.