Inför andra halvlek
I skrivandets stund är jag 54 år, i och med det är jag framme vid halvtid i livet.
Relaterat
108 år tillhör inte vanligheterna att man blir men en av sakerna jag har kommit fram till under min levnad är att det skadar inte att ha höga ambitioner. Dessutom är jag förtjust i framtiden.
Jag föddes med två tomma händer och nu har jag banklån, villa, Volvo, vedhög, fru, två vuxna frön, jobb jag trivs med och är sällan sjuk. Jag har fler mål och anspråk på livet. Nu vid 54 års ålder har jag allvarliga planer på att starta en idrottskarriär. I unga år var jag chanslös på att nå framgång inom sportens värld. En mycket närsynt yngling utan glasögon, muskellös, hjulbent, noll bollkontroll och som har svårt att samordna ben- och armrörelser har till och med svårt att få sköta strumptvätten åt firade idrottsstjärnor.
Med förtjusning har jag märkt att det har blivit populärt och vanligt med veteranidrott inom alla möjliga grenar. Många av de forna storfräsarna har fått andra kroppsformer, haltar till tevesoffan och nöjer sig med konditionen de får av att trycka på fjärrkontrollen. Min chans har kommit! Jag har skaffat glasögon så nu vet jag åt vilket håll jag ska springa, simma, hoppa eller sparka på bollen. Det bästa av allt är att tävlandet är indelat i åldersklasser. Ju äldre desto mindre med konkurrens. När jag blir 108 år kan jag nog hoppas på medalj i maraton. Problemet kan bli att komma upp på prispallen.
Allt efter som min ålder stiger räknar jag kallt med att jag får det bättre och bättre. Redan nu har jag börjat märka skillnad. På vårdcentralen, bilprovningen eller mataffären möts jag ofta med respekt och vänlighet som jag inte kände som trettioåring. Bäst är det när jag blir hjälpt av någon flicka i min egen dotters ålder. Jag kallar det för fadersvård. Ju veligare, mer bortkommen och älskad flickans far är desto bättre service får jag och andra gubbar i rätt ålder. Den mest rosenkantade gräddfilen bör inträffa efter 100- årsdagen. Då är det ingen som protesterar om jag smiter före i kön till hopptornet i simhallen eller klantar mig på fallskärmskursen.
Det jag nu undrar över är hur man som 108-åring ser på sin framtid. Om 54 år vet jag.







