Hur gör de? Det är inte så att jag är världens största klant. Letar man tillräckligt länge och noggrant bör det finnas vissa möjligheter att hitta en eller några som är värre exemplar.

Ett område där jag längtar efter att vara åtskilligt mindre bortkommen är inom konsten att uppträda världsvant i vardagssituationer. Exempelvis skulle jag vilja ha förmågan att varje gång jag går in på en offentlig toalett direkt kunna förstå mig på hur man låser dörren. Det finns de som utan tvekan låser dörren och sedan direkt och med iver ger sig hän åt vad de hade tänkt göra inne på toa. Jag läser noggrant eventuella instruktioner och låser sedan dörren, tvekar, kontrollerar och konstaterar att dörren är olåst. Rodnar ända ut på örsnibbarna, gör ett nytt fumlande försök och konstaterar åter att jag inte är någon låsexpert. Som en av världens ledande klåpare utnämner jag med auktoritet tågvagnarnas toalettdörrar som de mest hänsynslösa och krångliga. Det går åt mer tid att låsa dörren än det tar att nervöst spanande mot dörren göra det mest akuta.

När jag gör något av mina fåtal besök på restaurang känner jag mig som den drummel jag är. Hade jag varit naturligt världsvan hade nog restaurangbesök varit en angenäm upplevelse, nu är det mer en väntan på om besöket kan klassas som en tragedi eller bara allmänt pinsamt. En av de mest svåra konststyckena på en restaurang är att påkalla servitörens uppmärksamhet, speciellt när jag vill ha in notan. Diskret handviftning eller vilt fäktande med armarna har aldrig fungerat för mig. Att ropa lite försynt är meningslöst, jag finns inte för servitören. Skrika i falsett så några champagneglas spricker är lika lönlöst, de enda som märker mig då är övriga gäster. Först när jag hysteriskt gråtande slänger mig om bena på servitören får jag i dennes stora ynnest in notan. Hur gör de som knappt märkbart blinkar och vips står servitören vid deras bord? Jag vill också kunna!

Det är väl bara att acceptera ödet och vara nöjd med att jag och andra klantskallar ofta glädjer andra.