Sagt och gjort, inlärningen tog fart med hjälp av kurslitteratur och kunniga vänner. Nog blev det ljud i instrumentet och inte alltid lät det falskt. Det tråkiga var bara att det heller inte lät bra, inte som den då unge kåsören tyckte att hans instrument skulle låta. Det var ju bara att jämföra med vännerna och med musikerna som hördes på LP-skivor.

Så småningom kom insikten om att musik uppstår i huvudet på den som spelar, inte på instrumentet. Knoppen måste vara ett steg före, annars blir resultatet uselt. Instrumentet är bara den sista utposten. Kåsörens skalle var helt enkelt inte funtad för att spela på det sätt som han önskade.

Ändå finns det många som anser att författaren av dessa rader är musikalisk. Flera gånger har han fått höra att han sjunger på sista versen för att inte tala om alla gånger han fått stå för fiolerna när saker och ting ska betalas. Han har också många strängar på sin lyra, tar det piano och riskerar säkert att bli stämd.

Musikinstrument är numera något som får hanteras av andra. I Ross Russells bok om Charlie Parker, Bird lever, berättas om Dean Benedetti, som när han hörde Parker spela bestämde sig för att aldrig mera röra sin saxofon. Lite så var det med kåsören, fast i en betydligt lägre division.

Ändå utspelade sig den mest traumatiserande musikhändelsen långt senare i kåsörens liv. Hustrun hade, av någon outgrundlig anledning, fått för sig att besöka Carolas julkonsert i Göteborg. Gissa vem som under protest släpades med? Just det, gott folk, rätt gissat. Inget ont om Canvråla men det är inget för kåsören.

Ändå kom det mest traumatiska två år efter det att konserten hade genomlidits. Frun påmindes vid något strategiskt tillfälle om vad hon med berått mod utsatt sin lagvigde för. Kåsören var mycket anklagande, antagligen ville han skapa ett dåligt samvete för att rättfärdiga något dumt han själv gjort. Då kom det ohyggliga.

”Har vi varit på Carolas julkonsert, det har jag verkligen inte något som helst minne av”, sa hon.

Där hade man suttit i flera timmar och lidit för hennes skull och så MINNS HON INTE! Den kvällen uppstod ingen ljuv musik.

Det enda som kan bevisas med detta är att det är lättare att minnas rätt när det gäller en oförrätt.