Jag tror också att ni redan nu förstår att det här kommer bli ett trafikgnällkåseri. En helt egen kategori i kåseribranschen, faktiskt.

Men man behöver inte gnälla, man kan se varje morgon som ett äventyr i stället. Ibland hamnar man på en liten tur västerut. Ibland på en runda österut. Varthän hänvisningspilarna för dig är alltid en överraskning.

Ibland kommer man inte fram överhuvudtaget, utan sitter där klämd mellan ett vägarbete och en blomlåda och känner sig dum.

Det kan bara inte vara normalt att en gata behöver grävas i eller grejas med så ofta! Västra Vallgatan måste helt enkelt ligga på en okänd kontinentalplattespricka eller på en gammal glömd gravplats.

Eller så sitter det små osynliga kameror överallt och så visas livebilder upp på en skärm i gatuförvaltningens fikabord. ”Kom nu så dricker vi kaffe! Det är första dan efter att vi tog bort huvudledsskyltarna från Västra Vall, det blir jättekul!”

Man kan klaga på trafikplaneringen. Men det är också något med varbergsbor och trafik som kan sammanfattas i ”Vi vill köra där vi alltid kört”.

Det spelar alltså ingen roll att jag vet att Västra Vallgatan är svårframkomlig. Jag tar den vägen varje morgon i alla fall. För jag vill det.

Annat jag vill är att parkera på kvantumparkeringen. Jag får en visuell chock varje gång jag åker dit och inser att det är en byggarbetsplats. Som snart kommer vara ett enormt huskomplex.

Fenomenet hör ihop med ett annat typiskt varbergsdrag, som går ut på att i Varberg kallas ingenting för vad det egentligen heter. I stället benämner man platser, byggnader, affärer med hjälp av vad som låg där innan. Ibland extremt mycket innan.

En gympasal är ”gamla flickskolan”. Ett ABF är ”gamla Engej”. Ett bostadsområde ”gamla Robsmans”. Gamla apoteket, gamla Blåklockan, gamla Gamlebyskolan. Måste vara totalt förvirrande för stackars nyinflyttade.

Men som sagt, vi ses säkert på Västra Vall någon morgon. Eller på gamla kvantumparkeringen.