För den skrevs i fredags och då visste ingen allt det ni vet idag.

Om vem som ska regera. Om någon blev vågmästare. Om vilka som hade roligaste valvakan.

Tänk, vad ni vet mer än jag!

Själv har jag varit på Borås Djurpark i helgen (om inget oväntat inträffade).

Och vi hade väldigt, väldigt roligt (om allt gick enligt planerna).

Barnen var glada och snälla, bråkade inte i bilen och tittade storögt på alla djuren. Vi hittade ett mysigt matställe där de serverade god, nyttig och billig mat.

Dagen avslutades med att barnen unisont utbrast: ”Tack, snälla, snälla mamma för att du tog med oss på en så rolig men ändå lärolik dag!” (In my dreams.) Så mycket lättare och bättre allt är på planerings- och drömstadiet!

Det gäller mycket: Jul. Utlandssemestern. Föredraget man ska hålla.

Drömmen om lyckan är alltid intressant. Det är så lätt att säga att man inte ska jaga perfektion, men var går gränsen? Kanske när man börjar jaga vita prickar som knappt syns.

En förklaring:

En person jag känner berättade för mig att han i sin ungdom jobbade i en fotoaffär. Eller om det var på en reklambyrå. I vart fall bestod en av arbetsuppgifterna att med en svart, spetsig märkpenna ta bort små, små vita fält på ett svart papper.

Det här arbetet kunde göra vem som helst galen, för ju mer du duttade i, ju fler vita punkter såg du. De blev mindre och mindre men tog aldrig slut.

Så tror jag jakten på perfektion kan bli om man inte passar sig. Till slut har man glömt bort vad allt handlar om och duttar i prickar för kung och fosterland. Och börjar gråta när det röda i servetterna inte matchar det röda i ljusmanschetterna.

Jag vill inte bli en prickduttare! Hellre då kisa med ögonen mot det svarta så att prickarna inte syns och tänka att det där duger. Det är alldeles tillräckligt bra.