Om kon ändå skulle forcera lås och stängsel, vill jag gärna ha en plan redo. Ni vet, i punkt form: lokalisera kon, kontrollera isens tjocklek, väderlek, tidpunkt, kons känsloläge vid rymningen, kontra kons känsloläge ute på isen. Vidare vill jag ha listat: 12 termosar med kaffe till insatsstyrkan, en kompetent krisgrupp redo, samt uppföljningssamtal enligt schema under följande halvår. Mycket tid lägger jag också ned på att förstå kons motiv. För givetvis måste det finnas en orsak, svår barndom eller en oförlöst dröm om konståkning. Kor har också känslor. Allt för att undvika en ny ko på isen-situation nästa år.

Min svenska uppfostran gör alltså att jag alltid letar efter planen. Finns ingen plan blir jag lack. Jag sätter ofelbart igång med en egen Plan. Men på främmande mark fattar ingen vad jag pratar om. De ser inte isen. Än mindre stigen en ko skulle kunna komma skumpande på. De inser överhuvudtaget inte vikten av proaktiv problemlösning.

Varje år måste jag registra barnen i skolan. Femton blanketter per barn med samma uppgifter som förra året; namn adress, telefonnummer, doktor, tandläkare, sjukförsäkring, allergier, bil ID-nummer, antal säten, bilförsäkring, kontaktperson vid nödsituation till exempel jordbävning. Det finns två blanketter som jag måste skriva under så att jag inte kan stämma skoldistriktet i efterhand. Jag måste också intyga att jag inte finns i sexbrottslingsregistret. Vidare till blanketterna för volontäruppdrag, och sist men inte minst donationsblanketterna (avdragsgilla).

Med några enkla åtgärder skulle jag kunna effektivisera radikalt. Men poängen är att vi måste åka dit och lämna respektive blankett till en mottagare. För det är så man gör här. Meningslös tidsödande repetitionen är ingen ko på isen för dem. Jag håller på att krevera.

Efter varje registrering måste jag till IKEA. Varje möbel har ett nummer. Numret står på paketet. Inuti finns muttrar, nyckel och en plan för att fixa allt en gång för alla. Väl där blir jag liksom Ferdinand under korkeken så lycklig.