Kåsörens skyller Trisses uppförande på uppfödaren. Mer närliggande vore att skylla efterföljande problem på kåsörens fru som ville köpa katteländet. Här kan vi dock verkligen tala om att vara feg. Kåsören vågar inte skylla på sin fru, då vet man hur det går.

När man nu begått ett så ohyggligt fel som att betala fem tusen spänn för en elak och mordlysten katt kan man kanske tycka att misstagskvoten, till och med för kåsören, borde vara fylld.

Icke, denne skribent är den person som givit de stora felgreppen ett ansikte, men å andra sidan måste var och en ha en funktion att fylla här på jorden.

Efter att ha anpassat hemmet under drygt två års tid för att inte Trisse ska bita och riva sönder allt som finns i det, inklusive kåsören och hans fru, borde förståndet vara bättre än att göra det som senare gjordes. En vacker vårdag, innevarande år, då solens strålar för första gången lyckades tränga in genom de oputsade fönsterrutorna upptäcktes att golvet i det lilla biblioteket såg ganska slitet ut. Det är husets enda rum med slipat furugolv och ett sådant golv är som bekant ganska mjukt. Därför såg man nu klart och tydligt både en och två repor som skämde helheten.

Vad göra? Att slipa om golvet var ett alternativ, men att flytta på alla bokhyllor, för att inte tala om böckerna i dem, lockade inte. Man ryggar, så att säga, tillbaka inför det övermäktiga.

Alternativ två var mer lockande. Att köpa en riktigt stor matta. Minst fyra meter lång och tre meter bred måste denna matta vara för att passa mellan väggar, hyllor och den eldfasta stenen framför brasan. Dessa mått på en matta var inte lätt att finna och dyrt skulle det bli. Efter många om och men införskaffades mattan. En tacksamhetens tanke till dem som utfört det storslagna hantverket sändes någonstans till Långtbortistan.

Det tråkiga är nu bara att Trisse utnämnt mattan till sin nya klösbräda. Numera vänder han med ett fnysande ryggen åt den stora klöspelaren, inget går upp mot att sätta klorna i en äkta matta, tydligen. Nu funderar man i familjen på att slänga mattan och plocka fram det repade trägolvet som i jämförelse verkar ganska helt. Fast kåsören står emot förslaget med en feg bortförklaring:

Det är väl inget katt-astrof att ha en äkta trasmatta?