Hilmer ringde och var förbaskad. Det är han nästan alltid när han hörs i luren, men då är det för något illasinnat – säger han – jag skrivit om honom och Tilda. Nu var han uppretad för att jag inte skrivit om dem på ett tag. Han påstod att jag höll på att ödelägga deras ekonomi.

Saken är den att Hilmer och Tilda brukar få arvodet för kåserier, där de nämns vid namn. Jag trodde i min enfald att det inte spelade någon roll om jag lade ner pennan och lät dem vara i fred, men enligt Hilmer samlar Tilda arvodespengarna på hög för att få råd med ett par nya underbara onämnbara; hennes begagnade hade nämligen försvunnit från tvättstrecket.

Han visste inte om de var stulna, eller om de förts bort av någon stormvind och nu far omkring som ett gigantiskt rymdskepp i lufthavet. Eller om den skyldige måhända är en tjuvaktig båtägare, som behöver nytt segel på stormasten? Kanhända ett reservtält till Cirkus Maximum eller material till en spärrballong i något avsides krig? Mina förslag blev obesvarade.

Samtalet utmynnade i ett löfte från mig att skriva en kåserande text om trosornas flykt från Tildas ändalykt, samt att arvodet skulle utgå till angett ändamål. Alltså vässade jag min blyerts och satte mig att skriva dessa rader.   

Häromdagen visslade jag efter två damer, som gick armkrok framför mig på trottoaren. Jo, jag kände dem, och räknade förstås med att de skulle vända sig om och ge mig ett igenkännande leende.

Damernas hörde, men reagerade inte. I stället lystrade en liten hund, som lösgjorde sig ur skuggorna och kom fram och nosade på mig. Det var en liten hund av tveksam ras och lurvig päls, och utrustad med så korta ben att man kunde tro den var född under en byrå. Den var lönnfet och skumögd, men hade luktsinnet i behåll. Han tog mig nog för en lyktstolpe. När han snusat på mig en stund med påtaglig avsmak lullade han tillbaka till sin matte.

Då, i detta ögonblick av stilla frid på trottoaren, vände sig damerna om och väste:

- Bit snuskgubben i benen så han slutar vyssla på hedervärda kvinnor!

Tja, vad mera finns att säga än att damerna inte var de jag trodde. Av detta lär vi att fruntimmer skall betraktas från rätsidan, aldrig på avigan. Aviga kan de vara ändå.