Åtminstone jag känner mig många gånger underlägsen och åtskilligt dummare.

Höstens och vinterns mörker och kyla är inget som jag uppskattar. Jag vill ha varmt och ljust. Sparar och gnetar jag och frugan kan vi få ihop till en semestervecka eller två till ett land med sommar, men hösten och vintern är längre än så.

Sädesärlan har inte stor hjärna men antagligen har sädesärlan en skarpare tankeapparat än vad jag har. När det blir kallt och mörkt här lämnar den och andra flyttfåglar boet, struntar i alla måsten och flyger söderut. De har inte samlat på sig en massa prylar de måste vakta eller betala av på. Riktar in näbben mot värmen, struntar i packning och reser i den dräkten de har på sig. Briljant!

Lövräfsning gör visserligen så att jag blir sommarvarm i den råa höstluften men hade det inte varit för att det ser städat och prydligt ut och att jag får bra kompostjord så hade jag aldrig orkat med lövkrattningen. Det finns de som uppskattar löv mycket mer men ändå inte sliter med att få ihop en stor, varm och gosig lövhög. Troligtvis sitter igelkotten bakom någon sten och tittar på mig när jag sliter med att få till dennes vinterboning. När igelkotten är nöjd kryper den in i högen och reder sitt vinterbo, somnar bort från mörker och kyla. Utanför lövhögen står jag med lång näsa och fryser. Inte känner jag mig som den intelligentaste varelsen i det läget.

Det finns fler smarta djur som lever i harmoni med naturen och istället för att motarbeta årstiderna drar nytta av dem. I oktober varje år knackar en talgoxe som heter Kalle på vårt köksfönster. Med huvudet på sned tittar han på mig och via telepati skickar han sitt meddelande: ”Din drummel! Kom ut med mat.” Lydigt går jag varje dag fram till maj ut med mat till Kalle, nötväckan Göte, blåmesen Lisa och alla deras kompisar. Jag kan inte påstå att det känns som att det är jag som står högst i näringskedjan. Vem matar vem!?

Flyttfåglar, sovande igelkottar och andra är jag lite avundsjuk på men jag är innerligt tacksam över att jag inte är en isbjörn.