På undanskymd plats på HN:s sportsidor upptäckte jag en omskakande nyhet: Fotbollslagen i Morup och Långås skall slås samman!

För 50 år sedan hade det varit förräderi att ens andas om att det skulle rökas fredspipa över Ramsjö kanal, som legat som en skyttegrav mellan två oförsonliga fiender. Ack, gamla tiders derbymatcher, när publiken stod i dubbla led och hade åsikter om varje spark och spelarna gav allt och lite till. Det de inte löste med boll och fötter på planen kunde ibland ordnas med knutna nävar i Tvååkers föreningspark senare på söndags afton.

 Jag kan inte påstå att lagens supporters älskade varandra. De stod upp för sina lag, men slog inte sönder levande och döda ting för att bevisa det. Fotbollens dödgrävare, huliganerna, var inte ens påtänkta.

Nu är det som sker inget specifikt för Morup och Långås; det drabbar småorter överallt i detta land. Spelarmaterialet räcker inte, alternativet till nedläggning heter sammanslagning. Och för dagens ungdom finns andra lockelser än forna tiders självklara fritidsnöjen på landsbygden, det vill säga fotboll sommartid och bordtennis och skidåkning på vintern.

Vi hade Centrum i Långås som träningslokal. Ingen dusch, inte ens ett tvättfat med vatten. Efteråt drog man ut i kylan, stinkande som en svettig beväring. Och så vässade man konditionen för att vara på topp i kommande matcher mot Morup och Bänared. Lagen hade sina revir, osynliga på kartan men ändå glasklara. Att passera en sådan gräns var som att ge sig in i fiendeland.

Morup och Långås har varit fina plantskolor och levererat en räcka lirare till allsvenska klubbar. För 50 år sedan hade Morup tre seniorlag i seriespel och låg i samma serie som Falkenbergs FF, Huskvarna Södra och andra storheter.

Klubbarna byggde nya idrottsplatser; den i Morup invigdes av Gunnar Nordahl. I Långås var den nya fotbollsmarken perforerad med knytnävsstora stenar, som vi plockade ruta för ruta, gång på gång, och tömde i en bottenlös märgelgrav.

Glädje och slit. Allt var kanske inte bättre förr, men det är sämre nu.